Aki Kaurismäki fortsätter att berätta starka och angelägna, men samtidigt relativt anspråkslösa berättelser på sitt sedvanligt nedtonade sätt. ”Ljus i natten” är hans senaste film, en väldigt gripande och fin skildring om den pågående flyktingkrisen och drömmar om ett nytt liv.

”The Dinner” är en välspelad och intensiv psykologisk dramathriller som utspelar sig kring ett middagsbord. Det handlar om komplexa ämnen som tyvärr aldrig riktigt engagerar så mycket som jag hade hoppats. Dock är det från början spännande och dessutom väldigt intressant, även om jag inte helhjärtat känner med någon av karaktärerna.

”The Party” är en många sätt ganska klassisk fars i modern tappning. Det är sanslöst roligt, hela tiden med viss svärta och dessutom otroligt välspelat. Detta är verkligen en kollektivt briljant bedrift och de fantastiska skådespelarna ger med största bravur liv till Sally Potters rappa manus, under sylvass regi av henne själv.

Här återanvänds idén från suveräna ”The Ring” även om den twistas några gånger för mycket, utan att någonsin bli lika spännande. Trots det kan ändå ”Rings” ibland upplevas av oss lättskrämda som lite otäck, men är samtidigt mest bara larvig och tyvärr inte särskilt trovärdig några längre stunder.

Finskt vemod och humor blandas i denna biografifilm om boxaren Olli Mäki. Det handlar såklart om boxning och svettiga förberedelser, men ännu mer är detta ett drama om kärlek och vad som är det viktiga i livet. Filmen är riktigt underhållande, snyggt filmad i svartvitt och rakt igenom otroligt välspelad.

”Exfrun” är en ibland lite rolig och smått tankeväckande svensk film om relationer. Det saknas dock något väldigt väsentligt i upplägget och jag blir aldrig så engagerad som jag skulle önska. Långfilmsdebuterande regissören Katja Wik gör ett gott försök med att visa upp en vardag bekant för väldigt många idag, men får i slutändan tyvärr inte riktigt till det.

”The Bye Bye Man” är en på sina håll hyfsat otäck och snyggt filmad rysare som i små doser gör det den ska, skräms. Tyvärr är skådisarna med några få undantag inte lika övertygande alls. Vissa specialeffekter är till och med skrattretande dåliga, vilket oundvikligen sänker helhetsintrycket.

”Rum 213” är en stundvis rätt läskig film om kärlek, vänskap och spöken. Den balanserar spänning och sommarmystik på ett hyfsat charmigt och barnvänligt sätt, men tyvärr brister manuset och de många gånger inte trovärdiga replikerna är otacksamma för den unga ensemblen att tugga på.

Gulliga är de och ännu gulligare var de som små, de två guttarna från Norge som tagit Skandinavien med storm och mycket väl kan vara på väg att göra det samma med resten av världen. Dokumentärfilmen om deras dröm är en hyfsat simpel historia och känns lite som ett ”smida medan det är varmt”- grepp, men det är snyggt filmat och väl redigerat varför helheten blir charmerande i all sin enkelhet. Inte minst för de tiotusentals småtjejerna som redan fallit pladask.

Någonting i filmen känns emellanåt väldigt rätt, men desto mer blir tyvärr i slutändan bara helt fel. Också denna gång. M Night Shyamalans senaste film, den psykologiska rysaren ”Split” är inte mer än hyfsat sevärd och aldrig riktigt spännande. Dock mobiliseras ett litet hopp i mig om att han faktiskt kan vara på väg tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid.

”Bamse och häxans dotter” är en mysig tecknad film som är både charmig och tänkvärd. Bamse och hans rättänkande vänner behövs verkligen fortfarande för att sprida lite trevnad och viktiga budskap till våra små. Den sköna längden på ca en timme gör att inte ens vi stora blir uttråkade.

Illumination Entertainment bjuder oss här på en härlig och fint animerad musikal. ”Sing” får det utan tvekan att rycka lite i dansnerven samtidigt som man ler med de gulliga karaktärerna som tar plats på scenen och duken. Fast det är lite segt emellanåt och manuset känns närmast trivialt på sina håll.

Detta är en grymt spännande, snygg, klassisk, men samtidigt också helt unik svensk kriminalserie som överraskar både till yta och innehåll. ”Midnattssol” är en psykologisk thrillerföljetong som utspelas i en hänförande vacker miljö som alldeles för sällan skildras på film eller tv.

Vi har sett de två första avsnitten av säsong två och utan att spoila några viktiga händelser kan vi slå fast följande: Sonja Ek är inte längre rädd, men mest av allt är hon av olika anledningar evinnerligt trött på att fly. Två faktorer som öppnar upp för en hel del spännande dramatik i en förhoppningsvis blodigare andra säsong av ”Gåsmamman”.

Årets ”Boyhood” är ett stillsamt drama om familj, försoning och förlåtelse. Men låt varken tempot eller det faktum att filmen är nästan två och en halv timme lång avskräcka dig från att se den, då det under den lågmälda ytan sjuder av intensitet och känslor. ”Manchester by the Sea” är en otroligt gripande film om vanliga människor och deras ibland olyckliga, men trots det alltid hyfsat hoppfulla öden.

Inför den andra säsongen av Gåsmamman listar vi allt du behöver veta och ställer de frågor som också du nu hoppas få svar på.

Otroligt varmt skildrad amerikansk socialrealism ur ungdomars synvinkel av den mästerliga brittiska regissören Andrea Arnold. Hon gör här en djupdykning ner i samhällets avigsida och drömmar som frodas där, långt bort från de klassiskt amerikanska. Filmen är nästan tre timmar lång, men efteråt vill jag bara ha mer.