Whit Stillman om Jane Austen och sina favvosvenskar

INTERVJU
23 September 2016 | 14:30

"Love and Friendship"-regissören Whit Stillman om Jane Austen och sina favvosvenskar

”Sienna Miller hade helt glömt bort att hon skulle vara med i min film.”

Han har gjort film i snart tre decennier, hunnit bli Oscarsnominerad och till och med vunnit priser för sina böcker, men ännu är det många som inte vet vem Whit Stillman är. Det är dock inget som den ödmjuke amerikanske regissören och manusförfattaren bakom filmer som ”Last Days of Disco” och ”Damsels in distress” verkar bry sig nämnvärt om, även om han har svårt att dölja hur roligt det är att hans senaste film ”Love and Friendship” har skördat stora framgångar i USA och något oväntat gått och blivit sommarens Indiehit där. 

När vi fick en chans att prata med Whit Stillman inför Sverigepremiären av Jane Austen-filmatiseringen ”Love and Friendship”, berättar han om hur förberedelserna började redan för drygt 10 år sedan och om hur Sienna Miller, som var påtänkt och faktiskt också hade tackat ja till rollen som Lady Susan, plötsligt helt hade glömt bort sitt åtagande.

- Vi hade bestämt möte på en club ovanför en biograf. Det var mycket trevligt och vi pratade om projektet medan vi drack en varsin Bloody Mary. Hon var eld och lågor och det kändes riktigt bra. Jag hade egentligen gärna sett Kate Beckinsale, som jag jobbat med tidigare, spela karaktären Lady Susan, men bolaget ville annorlunda. Jag hade absolut inget emot Sienna som är en fantastisk skådespelerska och hon gjorde en provspelning efter mötet och var toppen så det kändes jättebra så klart.


Chloë Sevigny och Kate Beckinsale.

- Förberedelserna fortgick men varje gång vi närmade oss startgroparna så fick vi höra att Sienna ska var upptagen just då, hon hade alltid något på gång, ”American Sniper” och så något annat… och visst, vi hade inte så bråttom och behövde ändå samla ihop mer pengar, så vi väntade. När jag ett tag senare sen såg henne på en fest i New York gick jag fram och började exalterat prata om filmen vi skulle göra, Stephen Fry hade precis tackat ja till en roll så jag var mycket glad, men hon bara såg helt tomt och frågande på mig. Det visade sig sen att hon hade glömt bort allting. Hon visste inte vad jag pratade om och när hennes agent efteråt ringde och definitivt tackade nej, stod jag plötsligt där utan huvudperson och såg hela projektet rinna mig ur händerna. Som tur är, var Kate fortfarande intresserad och då Sienna tackat nej, gick bolaget med på att ta Kate som ju egentligen var mitt förstahandsval. Det var lite dramatik där en stund, men det löste ju sig perfekt för alla inblandade.

Ah. Jag trodde du hade valt att använda Kate och Chloë då de redan i ”Last days of disco” spelade så väl mot varandra.

- Många tror det, men det var bara Chloë som var med från början. Vi känner varandra sen innan och hon gjorde mig en tjänst, helt enkelt för att vara ett namn i rollistan. Så det var tänkt att Chloe och Sienna skulle ha huvudrollerna. Chloës karaktär Alicia var inte så betydelsefull inledningsvis, fast när Kate blev klar för rollen som Susan, gjorde vi Alicia lite mer intressant, dels för att det ger historien ännu en komisk vinkel, men också för att de två har sådan bra kemi ihop och jag ville ge dem mer tid tillsammans.

Varför Jane Austen?

- Min relation till Austen började rätt dåligt. Som ung läste jag en ganska okänd gotisk roman av henne, ”Northanger Abbey” och tyckte den var urlöjlig och tråkig. Som tur är introducerade min syster mig till hennes bättre böcker senare och ännu mer tur är väl att jag lyckligtvis fortfarande var mottaglig och det tog inte länge innan jag förälskade mig i miljöerna och karaktärerna. När jag läste kortromanen om ”Lady Susan” var jag fast. Den var mer rolig än romantisk och påminde något om Oscar Wildes historier och hade ett sådan visuellt språk att jag såg den utspelas som en film långt innan jag tänkte tanken att göra film av den. Cirka två tredjedelar är från romanen och en tredjedel är tillagt material.

Jag älskade Tom Bennet som Sir James Martin. Hur fick ni till den rätta balansen i komiken så att det aldrig blev för mycket?

- Det var det svåra, det skulle vara roligt men fick inte bli löjligt. Och jag tycker Tom skötte det väldigt bra. Jag var faktiskt med när de arbetade med dubbningen i Italien och där tyckte jag de hade gått över gränsen. På italienska lät Sir James Martin ett tag väl fånig, fast jag tror de tonade ner det sen.



Du skildrar väldigt ofta starka kvinnor i dina filmer, är det ett medvetet val?

- Faktiskt har det blivit så mer av en slump. Fast sen upptäckte jag att det är mycket mer intressant och tacksamt att skriva om kvinnor, roligare med, och mer av en utmaning. Det känns som att män traditionellt är mer direkta och rakt på sak i sina åsikter och förehavanden medan kvinnor tenderar att ha mer underliggande motiv, vilket är så mycket mer spännande.

Du har inga planer på att göra ”större” filmer, om säg… superhjältar?

- Nej inte min grej alls. Jag tycker det är trist med odödliga hjältar. Det intresserar mig inte. Inte ens när det handlar om vardagshjältar som i ”Die Hard”-filmerna. Något väldigt väsentligt försvinner enligt mig från spänningen när det handlar om personer med övermänskliga krafter, för hur kul är det när man vet att de inte kommer dö. Jag tycker i och för sig om de äldre Bond-filmerna, så något sådant skulle jag gärna vilja testa. Äventyrligt och humor med finess, men ändå inramat med viss realism. 

”Last days of disco” tycker jag borde ha blivit en serie. Hur är det med tv som medium, lockar det dig?
 
- Vad kul att du säger så, för jag tycker detsamma. Och jag frågade faktiskt redan i början av 2000 om det kunde vara intressant med en serie baserat på karaktärerna i filmen, men TV och serier var inte så hett då. Det fanns ingen målgrupp hette det, så det blev aldrig något mer. Nu är det ju något helt annat. Och jag har ju faktiskt gjort en säsong av ”Cosmopolitans” vilket det blir en fortsättning på. Svenske Freddy Åsblom, A med cirkel på, det där är jätteviktigt för honom haha, är med. Och han ska vara med framöver också. Han är fantastisk rolig. Vi kommer göra honom till stjärna! Apropå svenska skådespelare så skulle jag även vilja jobba med Rebecka Ferguson, som jag tycker är otroligt begåvad.


"The Last Days of Disco".

Vad har du för relation till Sverige i övrigt?

- Jag älskar Stockholm och har varit på Stockholms filmfestival flera gånger. Tyvärr kommer jag inte i år. ”Love and Friendship” har premiär redan nu i september så det är inte aktuellt. Men jag ska till Norge, så jag hamnar hyfsat nära ändå, hehe. 

Går du själv mycket på bio?

- Så ofta jag kan. Jag älskar framförallt gamla filmer. Men det är begränsat utbud av just äldre filmer på biograferna idag så jag ser mycket hemma. fast i Paris finns en biograf som visar klassiker, så dit går jag gärna. 

Vilket är ditt mest minnesvärda biominne?

- Jag var och såg en doublefeature som det hette, i min ungdom när jag pluggade på Harward. Det var två europeiska nya vågen filmer - ”Claires knä” med Eric Rohmer och ”Älskar älskar inte” med Truffaut. Jag avskydde den första men älskade den andra. Det var på något sätt det som kom att definiera min filmskaparkarriär. Jag beundrar Rohmer enormt men förstår fortfarande inte honom. Sen minns jag en annan gång när jag gick på bio i utkanterna av Paris, jag ville se en Renoirfilm som gick, men den hade inte engelsk text så jag gick in på en visning av ”Notoroius” av Hitchcock istället. Efter halva filmen går projektorn sönder, men istället för att gå hem, frågade jag om det var ok att gå och se slutet av den andra trots allt. Det var det och vilken känsla det var, att i mörkret smyga in från ett mordmysterium till ett annat. Jag förstod inte det som talades men det gjorde inget, stämningen sa allt.

Vad är din bästa anledning till att se film på just bio?

- Man ska helst se film ostört. På bio gör man det. Man är fast där. Och det är bra att vara fast. Den bästa upplevelsen är alltid utan avbrott. Ingen telefon, inget pausande. Det blir mer intimt och intensivt så. Och film ska upplevas så. 

”Love and Friendship” har premiär i Sverige den 23 september. Läs Moviezines recension av filmen här…