Ett ungdomsgäng gör inbrott hos inget ont anande människor och säljer därefter sitt byte i hopp om att kunna lämna sin hemstad för större äventyr. En natt bestämmer de sig för att bryta sig in hos en gammal pensionerad militär och stjäla den förmögenhet som enligt rykten finns i huset. Gubben är blind sedan en granatexplosion och ett lätt byte. Tror ungdomarna. Vad de inte vet är att hans andra sinnen är avsevärt mycket mer utvecklade och snart befinner de sig inlåsta i hans hem, med honom hack i häl, utan en chans att komma ut. Och natten har precis börjat.
Fede Alvarez, mannen bakom succé-remaken av ”Evil Dead”, visar i och med ”Don’t Breathe” att han är en skräckregissör värd namnet. Också denna, hans andra långfilm, är en otroligt skön rysare som man ser med andan bokstavligen i halsen. Hela min kropp är i olag efter visningen och jag känner en träningsvärk mola sig tillrätta i armar och rumpmuskler av anspänningen inne i salongen. De som tjatar om att man måste på gym och träna har aldrig sett en riktigt bra skräckis!
Det är sinnessjukt spännande mest hela tiden och sällan har en katt och råtta-intrig utspelats sig så väl på film. Med långa svepande tagningar och schyssta ljudeffekter känns det nästan som att man själv är på plats i det skräckinjagande huset och när filmen är slut vet jag inte om jag ska fnittra eller gråta en skvätt. Dels av lättnad för att det jag precis såg bara var en film, men också för att det var en sådan härlig tur jag och mitt känsloregister bjöds med på och att jag min lättnad till trots egentligen helst vill åka med ett varv till.
Det är kanske stundvis lite larvigt och mot slutet blir det måhända några utsvävningar för mycket. Men samtidigt vill jag ju som sagt bara ha mer, varför en potentiell tvåa inte alls känns som en dum idé just nu. De hyfsat okända skådisarna med framförallt Jane Levy i spetsen (som vi redan kunde se i ”Evil Dead”) är dessutom väldigt trovärdiga och den vansinniga krigsveteranen görs övertygande av en knarrig Stephen Lang. Trots några dippar i tempo i filmens tredje akt bjuder det välskrivna manuset på så pass många överraskningar som sedan kulmineras i en galet eskalerande slutsekvens att de få tvivel jag eventuellt en kort stund närde plötsligt är som bortblåsta. Visst hade man kunnat klippa tidigare, men samtidigt hade också träningspasset blivit kortare, vilket i alla fall inte jag hade velat. För träna bör man, annars dör man.
”Don’t Breathe” är en film som i första hand har som uppgift att sätta skräck i publiken, men den kommer också med viss kritik mot de allt vidare klyftorna i vårt samhälle och hur vi handskas med dem. Filmen är ett absolut måste för alla rysarfans därute som tröttnat på skakiga handkameror, onaturliga fenomen och samtidigt saknat det där lilla extra hoppet i biofåtöljen som följd av förvisso vissa förväntade men mestadels ändå överrumplande effekter. Här får ni hoppet och ett antal till, samtidigt som den förtätade spänningen fullkomligt kommer ta andan ur er.
