Skulle David Lynch och Ingmar Bergman fått en son, hade han hetat Peter Strickland. Liksom de båda mästarna har denne brittiske regissör en otrolig förmåga att skapa film som kittlar fantasin men även griper tag och skakar om i ens innersta.
Precis som hans två tidigare alster ”Katalin Varga” och ”Berberian Sound studio”, är denna, hans senaste film, en hommage till en svunnen stil. ”The Duke of Burgundy” är en drömlik hyllning till vad som kanske kan kallas erotisk alternativ film, så som den kunde se ut i ett frisinnat Europa på 1970-talet, men också en praktfull pastisch på densamma.
Filmen handlar om de två kvinnorna Cynthia och Evelyn som är insektsforskare och samlar på fjärilar och nattflyn. De lever sina liv i roller, någonstans, någon gång för inte så länge sedan. De har en relation i vilken den ene är underkuvad den dominante andre. Men ju mer vi lär känna de två, får följa deras vardag och deras inövade dagliga charader, desto otydligare, fast också intressantare och mer fascinerande blir deras förhållande och dynamiken i det.
”The Duke of Burgundy” är en oändligt mycket mer nyanserad och förförisk sadomasochistisk saga än ”50 Shades of Grey” någonsin kunde drömma om att ens bli. Det är inte spektakulärt på samma sätt, men med så mycket mer substans och känsla.
Vi får en intim inblick i de två kvinnornas liv och får på nära håll uppleva deras passion och fantasier om makt och utsatthet. Det här är en kärlekshistoria med allt vad en sådan kan innehålla när det kommer till krav och kompromisser, men den handlar även om ängslan att bli äldre och om osäkerhet och rädsla att förlora det man har och att inte längre räcka till. Vi engagerar oss i Cynthias och Evelyns relation och sympatiserar med dem i deras motstridiga känslor mer än i vad som egentligen händer. Det viktiga i filmen är således inte så mycket vad som sker, utan snarare hur det sker och framförallt hur vi får ta del av det.
För att vara en studie i en rätt specifik sexuell relation är det väldigt lite naket och sexscenerna är mer obskyrt antydda än explicit uppvisade. Vilket faktiskt är ett bra val då det lätt hade kunnat bli väl utstuderat och sökt annars. Eller åtminstone kännas så med tanke på att det är en man som regisserar. Men trots bristen på bar hud, eller kanske är det just tack vare – då fantasin därmed får mer spelrum, är det mycket fängslande att följa kärleksparet i deras strävan efter att hålla lågan vid liv. Men det är också rörande och vackert att se det sköra i en till synes stabil relation, som med hänseende till filmens fjärilsmetafor, känns mer flyktig än bestående.
Fotot och färgerna är enastående, liksom är ljudet. Allting hörs. Från golvbrädornas knak till nylonstrumpans smekning mot huden när den tas av. Det är så man knappt vågar andas för att inte störa det som sker på duken. Även musiken av Cat’s Eyes är fantastisk. Inte helt olik det man hört i till exempel David Lynchs tidigare filmer.
I en rollista med enbart andra kvinnor i birollerna lyser Sidse Babett Knudsen som Cynthia och Chiara D’Anna i rollen som Evelyn med sublim intensitet. Det är inget yvigt gestikulerade eller extrema uttryck i agerandet, bara ett subtilt minspel som tillsammans med utbytet av otroligt talande blickar ger oss all önskvärd information om vad de båda känner och varför de gör det.
”The Duke of Burgundy” är en ljuvlig, rolig och ibland till och med rätt obehaglig, fast ändå hela tiden väldigt romantisk film, som känns länge och väl efteråt.
Dock är den inte för alla. Inte av anledningen att detta skulle vara en snobbig konstfilm som kräver ett visst antal högskolepoäng och ännu fler glas rödvin för att förstås eller uppskattas, utan snarare helt enkelt för att den bara smakar så där lite lagom annorlunda. En smak som är svår att kategorisera eller förklara, men som i rätt mun bringar pirrande behag för flera andra sinnen samtidigt.