”The Space Between Us” är påkostad men banal, och brutalt sentimental nästan hela tiden. I den här rymden påträffas väldigt lite intelligent liv.

När Lego släpper loss Batman på egen hand saknas samma sting som gjorde tre år gamla ”Lego-filmen” till en omistlig skrattfest. Det rör sig om en lite barnsligare uppföljare som för den sakens skull inte lär göra den yngre publiken besviken.

Harry Scheins osannolika liv och karriär skildras förtjänstfullt i en dokumentär som inte ligger ”Palme” (2012) långt efter vad gäller stämning och hantverksskicklighet. Så står också Maud Nycander för regin även denna gång.

”Bleed for This” är ett välspelat men konventionellt boxningsdrama om en av idrottshistoriens mest oväntade återkomster.

Sällan har en suverän rollista slösats bort lika resolut som här. ”Skönheten i allt” parar en absurd premiss med världsrekordförsök i gråtmilda klichéer och toppar med den mest förnuftstrotsande twisten i mannaminne. Ja, det rör sig om en direkt förolämpning mot publiken.

”Måste gitt” är en rapp, lekfull och driven kulturkrocksskildring där förortens baksida möter kulturelitens korridorer under tumultartade omständigheter.

”Little Men” är ett subtilt drama om hur de vuxnas värld hotar att krossa barnens. Det är oerhört välspelat och på gränsen till anspråkslöst.

”Hell or High Water” är en sällsynt intelligent neo-western som framgångsrikt kombinerar pulshöjande thrillerelement och pang-pang med frän samhällskommentar. Den engagerar i varje enskild bildruta.

Den senaste Guldpalmsvinnaren från Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty är en stillsamt ursinnig klagosång över ett samhälle som sviker. Den öppnar årets upplaga av Stockholms Filmfestival och bör ses från första parkett.

Jack Reachers återkomst till vita duken är en anonym affär som varken motiverar glädjesprång eller någon djupare depression. Att rycka på axlarna är däremot en helt adekvat reaktion.

Beträffande genren ”Svart saga om liten grabb med olösta emotionella knutar och stora förvridna trädmonster utanför fönstret plus Sigourney Weaver i sin bästa rolltolkning på flera år” så vågar jag lova att det aldrig har gjorts en bättre film än ”Sju minuter efter midnatt” – någonsin.

”Medan vi lever” är uppfriskande i sitt allvar och konsekvent modig, men tonträffen saknas för att det ska lyfta hela vägen. Halva vägen lyfter det, lyckligtvis.

Antoine Fuqua visar med westernremaken ”The Magnificent Seven” att han behärskar genrens uttrycksmedel till fullo. Särskilt mycket substans är det inte, men väl mexican stand-offs, revolverdueller och pang-pang så att hälften kunde vara nog.

Ron Howards dokumentär om ”världens största band” tilltalar sannolikt främst hardcorefansen, men förtjänar uppmärksamhet också från dem som bara har lite halvkoll på vilka The Beatles egentligen var. Ska den ses så ska den ses på bio.

Får det lov att vara en italiensk superhjältefilm för att balansera upp den aldrig sinande och högst ensidiga kosten av Marvel- och DC-spektakel? Ja tack, i teorin får det gärna det. Osis då att ”Il ragazzo invisibile” i praktiken är en ganska anonym äventyrsberättelse som knappast gör anspråk på att vara en vuxenfilm.

Om man låter bli att jämföra Clint Eastwoods senaste drama med en viss annan ”avvärjd flygkatastrof”-film så glidflyger den ganska komfortabelt i mål på under två timmar. Men det är svårt, mycket svårt, att inte jämföra. Under alla omständigheter pratar Laura Linney i telefon.

”Buffalo 66” är en snudd på fulländad indiedebut som skymts en aning bakom upphovsmannens senare kontroverser i filmvärlden. Den är värd din fulla uppmärksamhet.