Egentligen är steget inte särskilt stort för Fuqua, som med filmer som ”The Equalizer” varit genren närmare än många som gör westernfilmer på riktigt. Hårding rensar stan på oönskade element mot alla odds – så har formeln sett ut, allra helst med Denzel Washington i huvudrollen.
Greppet att låta en åldrad hjälte ta till vapen mot de kriminella – Liam Neesons ”Taken”-filmer är viktiga i sammanhanget – brukar lite elakt kallas för geriaction, alltså från ordet geriatrik, äldrevård. I ”The Magnificent Seven” släpper Fuqua snarast loss en hel sjukhusavdelning på de inte ont anade skurkarna. Givetvis med Denzel som härförare.
I rollistan återfinns bland andra Chris Pratt, Ethan Hawke och en gräsligt överspelande Vincent D’Onofrio. Regissören i fråga har väl inte gjort sig ett namn som någon som stävjar sådana tendenser i onödan, men eftersom det här är en western kommer man undan med en del löjligt stenhårda replikskiften ändå. Det ska ju låta teatraliskt och ödesmättat.
Storyn följer i princip klassiska ”Sju vågade livet” från 1960, som i sin tur naturligtvis är en hyllning till Kurosawas mästerverk ”De sju samurajerna”. En brokig skara prisjägare och revolvermän beslutar sig för att försvara ett mindre samhälle (som inte är mexikanskt den här gången) mot en stöddig gangsterbaron, här överspelad av Peter Saarsgard. Gangsterbaronen förfogar över en mindre arme skurkar och hjältarna tar sig an prospektet fullt medvetna om att inte alla av dem kommer överleva slakten.
För slakt är vad det blir, skottlossningar som aldrig tycks ta slut och knivslagsmål där folk faller som furor till höger och vänster. Fuqua har föresatt sig att leverera spektakulär action, och nog lyckas han med det. Det där andra är inte så viktigt, tycks det. I versionen från 1960 interagerar hjältarna i betydligt högre grad med byborna, varav många har viktiga roller att spela. Här framstår de beskyddade mest som statister med enstaka repliker, och Fuqua gör lite för att vi ska bry oss om dem nämnvärt.
När krutröken väl har lagt sig, för det gör den ändå till slut, är känslan inte precis den att man har varit på en emotionellt utmattande resa. Däremot har man ont i öronen. Och så är man mätt på coola westernposer.
Men Fuqua har heller inte lovat något annat.