Den femtionioårige, ensamstående snickaren Daniel Blake har nyligen drabbats av en hjärtattack. Att återhämta sig fysiskt visar sig vara en baggis jämfört med att tackla den Kafkaliknande byråkrati som representeras av arbetsförmedling och socialtjänst. Allt karln vill är att börja jobba igen, men de administrativa krafterna kräver offer i form av obegripliga intyg och moment 22-artade ersättningsvillkor. Sakta men säkert nöts Daniel Blake, som inte tillhör internetgenerationen och knappt har använt en dator, ned av systemets likgiltiga handläggare och mekaniska människohantering.
På samhällets botten träffar han den unga tvåbarnsmamman Katie, som befinner sig i en liknande situation. De stöttar varandra i kampen samtidigt som de yrvaket undrar hur de kunde hamna där de är. Bli stammis på soppköket, sälja möblemanget, konstruera värmelampor av levande ljus när elen har dragits in – förr eller senare får man slut på motdrag.
Ken Loach är mer Ken Loach än någonsin i ”Jag, Daniel Blake” mätt i ideologiskt patos. Visst predikar han stundtals – men den åttioårige mästerregissörens senaste film undviker för det mesta plakatkänslan tack vare sin djupt gripande historia och de förnämliga skådespelarinsatserna. Det är en skildring av hur en individ berövas sitt människovärde av en byråkratisk apparat som har rationaliserat bort empati ur verksamheten, en berättelse som är stillsam på ytan samtidigt som den kokar av vrede och i förlängningen hotar att storkna av uppgivenhet. Den hyggliga, anspråkslösa människan kan inte besegra en sådan mäktig fiende på egen hand, visar Loach, som förhoppningsvis härmed inte har pucklat på Tories för sista gången.
En scen från ”Jag, Daniel Blake” dröjer sig kvar extra länge. Daniel har tagit med Katie till en ”food bank” – en ideell mataffär som säljer donerade varor till kraftigt reducerade priser – där hon får hjälp att plocka ned olika livsmedel i en påse. Plötsligt och oplanerat öppnar hon en burk med bönor och börjar skyffla i sig av innehållet med handen. Hon kommer på sig själv och bryter ihop av skam och utmattning, otröstlig. Det är en bild av svält som inte blir mindre autentisk för att den är så simpel.
Gå hungrig tillräckligt länge och du kommer att överraska dig själv, slåss för din värdighet mot hopplösa odds dagarna i ända och upptäck att du till slut blir radikal i ordets egentliga bemärkelse – gör något desperat eftersom allt är bättre än att svälja förnedringen stillatigande. Sällan har en sådan orsakskedja åskådliggjorts lika effektivt som här.