Det var den femtonde januari 2009 som kapten Chesley ”Sully” Sullenberger mirakulöst räddade livet på hundrafemtiofem passagerare genom att kraschlanda ett kvaddat jumbojet mitt på Hudsonfloden. Händelsen fick enorm medial spridning och det rapporterades även i Sverige. Alla älskar en hjältehistoria. Clint Eastwood gör det så mycket att han har beslutat sig för att leverera ett sorts idolporträtt av mannen bakom spakarna, och Tom Hanks svar visst villig att spela moraliskt rakryggad hedersknyffel än en gång. Ett djärvt drag av Tompa!
Tillsammans skapar de ett drama som överlever främst tack vare själva flygscenerna, där filmen inte ligger Robert Zemeckis ”Flight” långt efter vad gäller nerv. Det är annars svårt att inte beklaga, å Clintans vägnar, att just ”Flight” redan är gjord, eftersom det är en jämförelsevis mer spännande och nyansrik film. I ”Sully” behöver tittaren aldrig riktigt tvivla på titelfigurens anständighet, något som gör att berättelsen stundtals känns redovisande och präktig.
Å andra sidan är det onekligen engagerande att ta del av Sullys tvivelaktiga beslutsfattande – varför vände han inte istället på planet och åkte tillbaka till närmaste flygplats, som datorsimulationerna i efterhand visade att han kunde? Rörde det sig om klockren magkänsla eller ren desperation? Den rigorösa undersökning som följer på kraschlandningen försöker reda ut detta, och det blir många tillfällen för Tom Hanks (och Aaron Eckhart, som spelar andrepiloten) att besvara fräcka frågor från snokande män i kostym med korthuggen, avväpnande tvärsäkerhet.
”Våra ingenjörer har visat att den ena motorn fortfarande fungerande.”
”Ingenjörer är inte piloter.”
”Datorsimuleringen säger att ni hade hunnit fram till LaGuardia.”
”Den har fel.”
Och så vidare. Det är svårt att inte bli charmad av en gråhårig Hanks och ”Sully” gör gott bruk av konventioner som flashbacks och mardrömssekvenser, men när huvudpersonens pension är det enda som står på spel börjar tankarna vandra till Denzel Washington och ”Flight” igen.
Ännu svårare är det att begripa varför Laura Linney accepterade rollen som Sullys fästmö. Hon har kanske fem scener och pratar i telefon i samtliga av dem. Hon interagerar överhuvudtaget inte med någon annan rollfigur än Sully, över telefonen – kan hon rentav vara den åldrade pilotens hjärnspöke?
Existerar hon i sinnevärlden? Sannolikt menar Clintan att hon gör det.
Sannolikt är också att ”Sully” hade kunnat bli en bedrövligt tråkig historia – vi vet redan vad som hände och ingen dog ju, säger cynikern – om det inte vore för smart dramaturgi och Tom Hanks.
Med dessa element på plats blir det ungefär så trevligt som man kunde förvänta sig.