Oinspirerad uppdatering av en av Hollywoods mest ambitiösa satsningar någonsin. 2016 års ”Ben-Hur” lider av dåliga effekter, stelt skådespeleri och en sövande huvudperson.

Belgiska ”Ardennerna” hade vunnit mycket på att vara en film istället för två, men biter sig ändå fast tack vare lysande skådespelare och tät atmosfär.

Lisa Ohlins senaste film är ett klassiskt, välspelat kärleksdrama som darrar en aning på handen mot slutet men ändå går i mål med fanan i topp.

Om – och för ett hardcorefan av Garth Ennis och Steve Dillons obligatoriska serieepos är det ett stort ”om” – man lyckas förlika sig med det faktum att AMC:s ”Preacher” är ett eget sorts djur, fristående från originalet, så bjuder Seth Rogen med flera på habil TV-underhållning i tio läckert paketerade avsnitt. För den sanne ”Preacher”-nostalgikern blir det hela mer än något annat frustrerande.

Ur ett tillsynes oändligt raster av homoerotiska fotografier framträder ett levande porträtt av kultfotografen Robert Mapplethorpe, i en dokumentär som inte viker bort blicken en sekund.

”Kiki” är en fascinerande och nödvändig inblick i en subkultur som möter högst verkliga hot på dagsbasis. Den bjuder även på drag i drag.

Töntig, skränig, daterad. Allt sådant går att förlåta när Roland Emmerich återvänder med uppföljaren till tjugo år gamla invasionsrullen ”Independence Day”. Värre blir det när man dessutom har dötråkigt i biofåtöljen.

Brasilianska ”Neon Bull” är en brutal och poetisk upplevelse som balanserar farligt nära gränsen för effektsökeri. Gränsen för djurplågeri passeras dessvärre med råge.

”Saving the world takes a little Hart and and a big Johnson” – mycket roligare än denna tagline blir det inte i ”Central Intelligence”, trots att den stora Johnson i fråga visar god komisk form. Och trots att det inte alls är världen som står på spel i filmen.

Obegripligt sentimentalt och plågsamt utdraget melodram där inte ens begåvade Penelope Cruz förblir skonad från tråkigheterna. Men vad ska hon ta sig till i en film som på fullt allvar låter en tvålfager manlig gynekolog brista ut i skönsång varje gång livet ska hyllas? Och som det hyllas i ”Ma Ma” – hälften kunde ha varit nog.

Mark Osborne (”Kung Fu Panda”) lyckas som förste regissör i världshistorien göra animerad långfilm av Antoine de Saint-Exupérys hutlöst folkkära barnboksberättelse. ”Den lille prinsen” blandar bedårande stop motion med kliniskt perfekt datoranimation och toppar med mycket hjärta – ibland nästan lite för mycket.

Kanske brände man så mycket resurser på att köpa rättigheterna till titeln att manusarbetet fick komma sist – storyn har ytterst lite med originalet att göra. Kanske har en åttaåring roligt åt dratta-på-ändan-humorn i ”Robinson Crusoe” – för de vuxna erbjuder den just ingenting alls. Kanske bryr sig någon om att få svar på dessa frågor – själv har jag redan glömt filmen.

Det är avhoppare och trenchoatklädda MI6-officerare med hornbågade glasögon som om kalla kriget aldrig hade tagit slut i denna ljumna filmatisering av en samtidsthriller signerad John le Carré. Den största behållningen stavas Stellan Skarsgård, som lyckas väcka sympati som bullrig, rysk gangster. I övrigt är allt mindre spännande än vad det borde vara.

Om handlingen i ”Lost in Translation” parade sig med premissen för ”Måndag hela veckan” och ”Cloud Atlas” tog på sig gudfaderskapet för avkomman, ja, då skulle resultatet se ut ungefär exakt precis på pricken som ”Kungens hologram”. Tjusigt och småputtrigt, med andra ord.

Kristian Petris dokumentärfilm om hotellet som fenomen är en behaglig men småsömnig meditation som nätt och jämnt fyller ut sin anspråkslösa speltid.

“The Walking Dead” har sedan 2010 gjort en kraftigt växande publik svårt beroende av välproducerad zombieslakt och ångestladdad dramatik. Näringskedjan är förvrängd och en återstående spillra av mänskligheten kämpar för överlevnad i en mardrömslik tillvaro där Andrew Lincoln ändå har snygg skäggstubb. (Recension av säsong 1-6.)

Så fick Suzanne Osten rätt mot statens Medieråd, och ”Flickan, mamman och demonerna” slipper femtonårsgränsen. Det ska vi vara tacksamma för. Denna otäcka och samtidigt ömsinta berättelse förtjänar att stötas och blötas även av dem som inte riktigt hunnit bli tonåringar ännu.