Ryktet gör gällande att ”A Perfect Day” fick tio minuters stående ovationer när den visades på den senaste Cannesfestivalen. Det verkar smått hysteriskt. Kan vi inte bara enas om att det är en charmig och välspelad historia med en säregen tonträff, det sista på gott och ont?

”Kung Fu Panda 3” bär stolt vidare på traditionen från sina föregångare. Vad gäller storyn gör den det inte svårt för sig – men varför kan inte saker och ting få vara okomplicerade, svartvita och lurviga emellanåt?

Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta oss av Sacha Baron Cohen, och spionkomedin ”Grimsby” är inget undantag. Vill man studsa som en flipperkula med polerna ”hysteriskt roligt” och ”skit” (bokstavligt talat) så är det bara att boka biobiljetten.

Efter ”Blood Simple” men före The Dude navigerade en sammanbiten irländsk-amerikansk gangster maskingevärssalvorna med hjälp av stenhårda oneliners och svårbegriplig motivation. Följande betraktelse över Tom Regan i ”Miller’s Crossing” har inte för avsikt att klargöra någonting.

Vafalls? Har ultrakommersielle Michael Bay gått och blivit politisk på gamla dagar? Jaså, inte? Samma smörja som vanligt, säger du? Skamlöst sentimentalt och vulgärpatriotiskt så att man rodnar? Den politiska kontexten är mest en ursäkt för Bay att få vältra sig i biffiga underarmar, rykande patronhylsor och explosioner i slow-motion, säger du? …Puh! Jag blev nästan orolig!

”Point Break” övertrumfar det tjugofyra år gamla originalet tre miljarder gånger räknat i muskulösa stuntscener. Mellan de muskulösa stuntscenerna får den däremot den riktiga ”Point Break” att framstå som ett sällsynt mästerverk. När man når sin brytpunkt hänger helt och hållet ihop med den egna toleransnivån för infantil dialog och grabbigt adrenalinpundande.

Emotsedda ”Under pyramiden” är ett formmedvetet genreexperiment i kategorin äventyr/mysterium i Orienten. Tänk Ture Sventon för vuxna. Tänk piggt och stämningsfullt utan djupare bett.

Ryskt drama, kinesisk neo-noir och australiensk rysare bland de filmiska överraskningarna 2015.

Ron Howard vill ta andan ur oss med ett saltstänkt, meta-litterärt matinéäventyr som dränker sin publik i överdådig scenografi och hissnande effekter. I den processen tycks han ha glömt bort skådespelarna helt och hållet.

Den avslutande delen av framgångssagan ”Hungerspelen” är en resa genom ett kompakt mörker. Om berättelsen hotade att dippa halvvägs igenom så rätas den upp med råge i denna blodstänkta final. Den totala succén får därmed anses vara ett faktum.

Efter en katt i Paris kommer fantompojken som måste rädda New York. Egensinnig elegans och ohämmad kreativitet, grafisk perfektion där ojämnheterna får bestå. Om allt går som det ska så produceras tecknad film av det här slaget fortfarande om tjugo år.

”Elser” är ett fascinerande porträtt av mannen som var tretton minuter ifrån att ändra världshistorien, och en sällsynt levande skildring av hur ett samhälle dukar under för mörkrets krafter. Slagsidan åt ett övertydligt filmberättande stör dock helhetsintrycket.

Under körsbärsträden finns i det här fallet en papperstunn historia och en regissör med en benägenhet att fastna i sentimentalitet.

Robert De Niro och Anne Hathaway utgör på papperet en trevlig skådespelarduo. Tråkigt nog har deras respektive agenter gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att låta sina klienter försätta sig i denna banala, sentimentala och direkt förnuftstrotsande smörja.

På hemmaplan har den spanska thrillern ”Marshland” (”La isla mínima”) snudd på helgonförklarats och begravts under ett berg av priser. Hyllningskören är kanske inte helt proportionerlig.

Nej, allt kommer inte att bli bra. När Wim Wenders återvänder till spelfilmen efter ett sjuårigt uppehåll – han har under tiden bland annat gjort den magnifika dokumentären ”Jordens salt” – är det med ambitionen att förena 3D-teknik och karaktärsdrivet drama i en berättelse som enligt promotionmaterialet handlar om sorg, förlåtelse och skapandets villkor. Och det låter ju minst sagt lovvärt. Men ibland är det som bekant svårt att få teori och praktik att mötas.

Estländsk-georgiska ”Mandarinodlaren” nominerades till en Oscar för bästa utländska film förra året men fick se sig slagen av Pawel Pawlikowskis mästerliga ”Ida”. Bägge filmerna intresserar sig för nationella trauman och är mer eller mindre omistliga.