Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här. Och ännu mer sällan har någon sagt ”Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här” och menat det som ett positivt omdöme.

Charmig, stilig men relativt lättförglömlig. Det gäller för min svärmors första intryck av mig och det gäller för ”The Man from U.N.C.L.E”.

Kevin Costner briljerar – en mening som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle formulera – i ett välspelat och verklighetsbaserat relationsdrama som handlar mindre om samhälle och rasism än vad det vill få en att tro.

Wim Wenders gör film om kompisen och stjärnfotografen Sebastião Salgado och träffar helt rätt. ”Salt of the Earth” är en studie av en livsgärning i bilder och ett facit över människans grymhet på samma gång. Det är sorgset, storslaget och omistligt.

En simpel men löftesrik premiss gör ingen sommar. ”Self/Less” planar ut i anonymitet när den väljer den upptrampade stig som otaliga amerikanska actionthrillers redan har vandrat, istället för att förvalta sience fiction-elementen i historien bättre.

”Terminator: Genisys” sällar sig till de två senaste misslyckade försöken i filmserien och har just ingenting att erbjuda den som högaktar James Camerons första och andra klassiker. Antagligen försöker den inte ens.

Fransk dramakomedi med hjärtat på rätta stället och väl avvägt driv. En Hollywoodversion där alla pratar engelska lär redan vara beställd.

Med en betydligt tristare skurk och lägre träffprocent i oneliners än sin föregångare avsäger sig ”Avengers: Age of Ultron” alla pretentioner på att bli en liknande milstolpe i superhjältegenren – hyfsat underhållande emellanåt, halvdana karaktärsfördjupningar och misslyckade skämt resten av tiden.

Ulrich Seidl riktar kameran nedåt i en dokumentärfilm som tycks vilja förfasa minst lika mycket som den vill undersöka.

Daniel Espinosa har en drömensemble och en välvuxen budget till sitt förfogande när han tar sig an filmatiseringen av en ovanligt intressant spänningsroman. Ett par berättartekniska missar och beslutet att låta skådespelarna ”bryta” på ryska är dock farligt nära att skjuta hela skutan i sank.

”Furious 7” särskiljer sig från sina föregångare mest på grund av de sorgliga omständigheterna. Dikten kommer lite för nära verkligheten när Paul Walker kryssar fram mellan explosionerna i tvåhundra kilometer i timmen. I övrigt är det mer av det gamla vanliga – mycket, mycket mer. Hälften kunde varit nog.

Italiens officiella Oscarskandidat blev liksom Ruben Östlunds ”Turist” snuvad på den prestigefulla nomineringen till själva galan. Inga jämförelser i övrigt – ”Girighetens pris” är en angelägen moralsaga som ändå aldrig riktigt lyfter mot några alpina höjder.

Neill Blomkamps tredje långfilm är avsevärt mycket bättre än manushaveriet ”Elysium”, utan att för den sakens skull komma upp i samma triumfatoriska höjder som den omedelbara klassikern ”District 9”.

”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”: bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.

Will Smith och Margot Robbie lurar kläderna av varandra i en kuppfilm som vill vara het och briljant men mest bara är bagatellartad.

Vad såg vi egentligen bortom smisket? Är ”Fifty Shades of Grey” ett sofistikerat debattinlägg om sinnesjukdom och radikala behandlingsmetoder? Jake Bolin gör en ”Shutter Island”-tolkning av den omtalade filmen.

I ett helhetsperspektiv kan och får ”Jordskott” väldigt gärna vara den injektion i svensk TV-dramatik som förhandsrapporterna har skvallrat om. Men då krävs en uppryckning från seriens inledande avsnitt, skriver Jake Bolin.