”Fåret Shaun – Filmen” är klart värdig att föra facklan vidare från Wallace & Gromit-filmerna, utan att för den sakens skull vara bakåtsträvande eller framstå som en övning i nostalgi.

”Project Almanac” hade kunnat eliminera otaliga irritationsmoment genom att skippa ”found footage”-formen och ta ett par tidsresor tillbaka till manusstadiet för att klura ut en vettig anledning för huvudpersonen att äventyra allt som han håller kärt.

Alex Garland regidebuterar med en klurig och lågmäld science fiction-thriller som ligger oförskämt rätt i tiden. Alicia Vikander spelar robot, och gör det bra. What´s not to like?

Det mest spektakulära med ”Blackhat” är Chris Hemsworths enormt breda axlar. Jag skulle gärna ta med mig något annat från Michael Manns senaste, men allt är så väldigt lättglömt.

”The Theory of Everything” berättar om Stephen Hawkings formativa år och det bitterljuva äktenskapet med frun Jane. Det är elegant och stundtals gripande om uppoffringar, döende kärlek och svarta hål.

Att gå och se ”Unbroken” för att bröderna Coen står listade som manusförfattare är ett misstag, om man väntar sig att deras medverkan i produktionen ska märkas i någon utsträckning överhuvudtaget. Tänk istället åt ”Rädda menige Ryan”-hållet. Stort, dyrt, snyggt, heroiskt och svartvitt.

En stilsäker och inledningsvis tät thriller med en ovanligt ambitiös Mark Wahlberg i huvudrollen. ”The Gambler” är också obalanserad och går till sist back för att den inte lyckas övertyga känslomässigt.

Nu ska vi tillbaks till Tolkiens magiska värld för sista gången. MovieZine träffade skådespelarna från ”Hobbit: Femhäraslaget” under en presskonferens i London.

”Witness the Defining Moment in the Middle-Earth saga” säger en tagline. Det vore en tragedi om så är fallet. Jag väljer att minnas Peter Jacksons första trilogi som det definierande ögonblicket vad gäller skildringar av Tolkiens storslagna fantasyuniversum på film. Hobbit: Femhäraslaget” representerar nämligen mer än något annat det sämsta från de tidigare försöken.

”The Judge” avtjänar sitt straff på klichéernas gravkyrkogård, en dyster plats där bara Robert Downey Jr. och Robert Duvall får dansa och ha roligt. Störst avtryck gör filmen med sin musik – sin hopplöst gråtmilda, kladdigt sentimentala musik.

”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” har betydligt högre ambitioner än att bara vara transportsträcka fram till filmseriens avslutande del. I jämförelse med de föregående filmerna är den långsammare, jämnare och djupare.

”Dear White People” är smart satir av allra finaste märke, en perfekt placerad käftsmäll i plytet på mytologiska föreställningar om ett USA där man inte behöver prata om rasism mot afroamerikaner efter Oprah och Obama.

”Slumdog Millionare” möter ”Guds stad” i en ofta charmig men något splittrad ungdomsdeckare som utspelas i Rio de Janeiros allra hårdaste förorter.

Den suggestiva ”Black Coal, Thin Ice” har, sett till storyn, ett släktskap med utmärkta filmer som ”The Pledge” av Sean Penn eller David Finchers ”Zodiac”. Sett till atmosfär och stämning är den en brakfest för oss som älskar stilsäker noir.

Våldsbenägen och ambivalent man på kollisionskurs med den absoluta katastrofen. ”Flugparken” är ett vinterfruset feel bad-drama som lämnar en hel del upp till tittaren.

Christopher Nolans emotsedda rymdepos lyckas i sina bästa stunder med att få tanke och känsla att harmonisera på ett sätt som ytterst få moderna science fiction-äventyr klarar av. ”Interstellar” är en triumf som aldrig riktigt erövrar titeln Mästerverk, trots att den många gånger kommer nära.

Tommy Lee Jones ”The Homesman” är en behärskad och vemodig icke-western med stora ambitioner och ett och annat trovärdighetsproblem.