1976 visade Bo Widerberg världen att det gick alldeles utmärkt att göra ypperlig polisaction på svenska. Han gjorde det med åtskilliga liter grisblod och en helikopterkrasch mitt på Odenplan. En del andra bitar fanns också på plats: Sjöwall/Wahlöös litterära förlaga, en samling skådespelare av den finare kalibern, och så regissörens orubbliga övertygelse att realism och nervpirrande spänning inte på något sätt behöver utesluta varandra.

Vill man se Denzel Washington föra blodigt krig mot gangsterligor så finns redan ”Man on Fire” och andra filmtitlar att tillgå. Vill man se honom massakrera samma yrkesgrupp på de mest utstuderade vis så är det ”The Equalizer” som gäller. Men då väljer man också automatiskt bort en del element, manus, intelligens, sådant som kan ha bäring på helhetsupplevelsen.

Fransmannen Philippe Claudel återvänder med en mogen men aningen velig historia om en livskrisande hjärnkirurg som är oförmögen att tala med sin fru. Och det är klart att man har problem om man är gift med Kristin Scott Thomas och inte kan prata med henne.

Under andra omständigheter är det tveksamt om jag hade valt att stanna kvar i salongen. ”If I Stay” är sannolikt en av de mest sentimentala filmer som har exporterats ifrån USA denna biosäsong. ”Inte ett öga ska vara torrt”, hoppas den.

”Sin City: A Dame To Kill For” är blodigare och porrigare än sin föregångare, men saknar ett liknande sensationsvärde. Såvida man inte tycker att det är sensationellt att en åldrad Bruce Willis får mindre speltid än Eva Greens nakna bröst. För i sådana fall är den oerhört nyskapande.

”Krakel Spektakel” som live-action är en reko, fantasibejakande och färgglad filmupplevelse för småglin med tillhörande föräldrar.

”Teenage Mutant Ninja Turtles” är inte provocerande usel, givetvis beroende på hur lättkränkt man är. Jag skulle rekommendera att lägga förväntningarna någonstans i trakten kring ”menlös”, ”oväsentlig” och ”meh”.

Efter att ha tagit över jorden påbörjar Marvel nu sin annektering av rymden med ett trivsamt och lagom humoristiskt äventyr, en färggladare ”The Avengers” om man så vill. Fast med ett roligare persongalleri.

”Apornas Planet: Uppgörelsen” bränner det mesta krutet på sina postapokalyptiska apor och slarvar med människorna i berättelsen. Men det är mycket apa man får för pengarna.

Ungerska Cannesvinnaren ”White God” talar kraftfullt om rastänkande, institutionell rasism och annan mänsklig destruktivitet. Den gör det med hjälp av ett gäng briljerande hundar.

Före ”Sopranos”, ”Breaking Bad” och ”Boardwalk Empire” fanns ”OZ”, en förkortning av ”Oswald State Correctional Facility” som var en teaterscen där det grekiska dramat ikläddes fängelseoverall och fick fri tillgång till knark och extra testosteron. Har brott någonsin lönat sig så här lite på TV?

Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?

Uppföljaren till stundtals hysteriskt roliga ”21 Jump Street” går möjligtvis att förlåta för att den försöker göra exakt samma sak en gång till, men hade behövt en jämnare nivå på humorn för att inte framstå som en misslyckad och direkt cynisk, men här och var småcharmig, kopia.

Åttio minuter med världens snällaste brevbärare blir lite för mycket av det goda.

”Hemma” lever på hjärta, atmosfär och fina skådespelarinsatser snarare än den något barnsliga historien.

Vi tittar närmare på vad som lockar regissörer som Ridley Scott, Darren Aronofsky och Ben Stiller till Island.

Fem år efter att biopubliken fått bevittna Ellen Ripleys definitiva död i en gigantisk masugn återuppstod ”Alien”-serien plötsligt i händerna på den särpräglade esteten Jean-Pierre Jeunet, vars CV senare skulle utökas med bland annat ”Amelie från Montmartre”. Hans djärva och humoristiskt självmedvetna tolkning av Joss Whedons action-orienterade manus var när det begav sig visuellt banbrytande, men man lyckades sämre med den otacksamma uppgiften att göra Sigourney Weavers klonade hjältinna tillräckligt mänsklig för att bry sig om på riktigt.