Författaren och litteraturprofessorn Philippe Claudel blev kritikerhyllad för debutfilmen ”Jag har älskat dig så länge” (2008), där också Kristin Scott Thomas kom till sin rätt med stort eftertryck. I och med ”Innan Frosten” återupptar de två samarbetet. Här gör Scott Thomas rollen som godhjärtad med uttråkad hemmafru till en respekterad neurokirurg, spelad av ansedde veteranen Daniel Auteuil. Alla som har sett Scott Thomas i exempelvis ”Fyra bröllop och en begravning”, paradrollen från tidigt nittiotal, vet hur skicklig hon är på att förmedla en sorts sorgsen livsleda. Den talangen utnyttjar Claudel här på gränsen till överdrift.
Mellan Lucie och den pliktskyldige och lite småtråkige Paul finns en mer eller mindre outtalad livskonflikt som grundar sig i att hon valde bort sin karriär till förmån för att stötta honom i vått och torrt. Hon begär inga extravaganta gester i utbyte för denna kärleksfulla lojalitet, bara att han inte ska ta henne helt för givet och kanske någon gång anstränga sig i riktning mot en meningsfull fritid tillsammans. Det klarar han inte av, den knölen. Men filmen kommer inte att fördjupa det temat i någon sorts feministisk nutidskontext överhuvudtaget, och Scott Thomas karaktär förblir påtagligt stoisk och handlingssvag filmen igenom, där hon lagom marterad skrider runt i parets lyxvilla eller påtar i trädgården. Istället föresätter sig Claudel att fokusera på den övre-medelålderskris som triggas igång hos Paul när en ung och attraktiv men uppenbart labil kvinna börjar uppvakta honom.
Hans relation med Lou, som hon heter, kan knappast kvalificeras som en affär i traditionell bemärkelse – det idkas inte könsumgänge utan samtalas mest – men hennes bräckliga disposition och ensamhet väcker en hel rad existentiella funderingar till liv hos den snart pensionsmässige läkaren. Han ifrågasätter sina passiva livsval och hamnar vad det lider ur balans så till den grad att han blir ombedd att ta tjänstledigt. Och när det äkta paret tvingas umgås dagarna i ända hemma i lyxvillan blottläggs snabbt de verkliga problemen.
Samtidigt som Claudel driver historien med Pauls relativa otrohet till sin absoluta spets låter han helt bli att nysta vidare i andra trådar, även om de utgör emotionellt sprängstoff. Exempelvis är Pauls bästa vän, psykologen Gérard, förtrolig med Lucie på ett sätt som antyder ett triangeldrama av den allra kletigaste sorten – men här avdramatiserar Claudel sina egna uppslag på ett nästan nedlåtande sätt. Allt blir bra bara man samlas runt bordet, skrattar och dricker champagne. Jag hinner tänka både en och två gånger att den historien skulle bjuda på större känslor än vad Pauls livskris förmår att uppbringa. Inte minst för att Scott Thomas då skulle vara tvungen att kliva ur komfortzonen i högre grad.
Som för att kommentera filmens lite ambivalenta hållning vad gäller riktning, eller för att genrebestämma den sent i matchen känner sig Claudel tvungen att stoppa in en Hollywoodaktig tvist nära slutet. De manussidorna hade han gärna fått kassera helt och hållet.
Ändå vidmakthåller ”Innan frosten” intresset fram till eftertexterna. Ett genomgående välspelat och stundtals överraskande drama om att tappa fotfästet i en till synes perfekt tillvaro och om hur livet skoningslöst ångar på vare sig man tar till vara på sina chanser eller inte.
Någon ”Jag har älskat dig så länge” rör det sig däremot inte om.