Revolten 2014

"White God" hette länge "White Dog", vilket ju måste betraktas som en tacksam titel på en film med hundar i bärande roller. I ett sent skede under produktionen valde man det mer teologiskt klingande namnet för att undvika förväxling med en redan befintlig "White Dog", men namnförvirringen kvarstår såtillvida att man av misstag har använt den gamla filmtiteln i en del av pressmaterialet. I vissa sammanhang heter filmen därför fortfarande ”White Dog”.

Men det har ju gått bra för Kornél Mundruczós okonventionella historia ändå. Den vann i Un Certain Regard på Cannesfestivalen 2014 alldeles framför näsan på Ruben Östlund och har rosat och förbluffat de flesta kritiker. Dessutom fick filmens 274 hundskådespelare (ett världsrekord) dela på utmärkelsen Palm Dog Award som varje år delas ut till djur som har utmärkt sig i långfilmsformat.


Utan att veta exakt hur hård konkurrensen var i denna senare kategori så vågar jag påstå att det priset var välförtjänt. Den fyrbenta protagonisten Hagen, som i verkligheten görs av det blandrasiga brödraparet Luke och Body, verkar kunna förmedla vilka känslor som helst.

Mundruczó och hans stab av hundtränare är värda alla lovord för denna regimässiga jättebedrift. Tråkigt nog verkar det ibland som att energin inte har räckt till att visa filmens mänskliga aktörer samma omsorg. 

Mot bakgrund av den högerpopulism och rasism som firar triumfer i Ungern och resten av Europa har Mundruczó gjort en film som är lika delar social allegori och hämndfantasi. 

Tonårsflickan Lili och blandrashanen Hagen är oskiljaktiga. När Lili tvingas bo hos sin frånskilda pappa i några månader framgår det snabbt att han, en akademiker som arbetar med att kvalitetstesta kött på ett slakteri, har en betydligt mer instrumentell syn på djur. Då pappan blir informerad om att ägare till icke-renrasiga hundar måste betala en extra skatt sparkar han osentimentalt ut Hagen, till Lilis stora förtvivlan. 

Den här lagen är verklig och klubbades igenom i Ungern i början av tvåtusentalet – Mundruczó tar avstamp i den när han skildrar hur de som samhället har dömt ut som mindre värda stigmatiseras och pressas in i en offerroll. Givetvis får en sådan juridisk manöver ett särskilt laddat symbolvärde i ett land som Ungern, där klassificeringen av individer historiskt sett har tagit fasansfulla proportioner. Men ”White God” är allmängiltig och adresserar rasism och alienation på en universell nivå. 

Under merparten av filmen får vi följa den nu hemlöse Hagens vedermödor och kamp för att överleva. Det är mestadels gripande och många gånger smärtsamt att bevittna, men tonträffen är ibland problematisk, inte minst när ondsinta hundfångare och duster med andra hundar balanserar på gränsen till lyteskomik. Lassie på nya äventyr eller skoningslös belysning av byrackans/den stigmatiserades roll? ”White God” har ibland svårt att bestämma sig och saboterar då sitt eget angelägna ärende, och sin rytm, med inslag som ligger farligt nära buskis. Bilden kompliceras ytterligare av att Mundruczó så småningom låter sin historia urarta i ett blodigt och kaotiskt hämndscenario som genremässigt ligger närmre skräckfilmen. 

"White God” är en film vars idé, mod och integritet trumfar helhetskänslan. Med sitt ideologiska patos och för den kreativa formen är den ändå omistlig för alla som bryr sig om förhållandet mellan vår mörkaste historia och de beklämmande tendenser i samtiden som åskådliggjordes med smärtsam tydlighet i EU-valet sist. Och för alla som vill se hundar excellera i skådespeleri. Blandrashundar, no less. Om det nu var någon som trodde att de var mindre värda än till exempel en border collie. 

(Distributionsgången var inte fastslagen vid den pressvisning som Svenska Filminstitutet bjöd in till i juni månad, men att ”White God” någon gång kommer att gå upp på biografer här är i princip givet, eftersom den har en svensk medproducent.)