Det är film som med råge lyckas i ett avseende: att få samtliga tidigare drabbningar i filmserien att framstå som tafatta krogslagsmål i jämförelse. Åtminstone i omfång och intensitet.
Ur så gott som alla andra aspekter måste den avslutande delen i Bilbo Baggins äventyr ses som ett misslyckande. Jackson och hans medförfattare kokar soppa på en spik och försöker inbilla alla berörda parter att det går att krydda bort den vattniga smaken med befängda mängder CGI. Den bärande iden i den tredje Hobbit-filmen är att datoranimerade horder av orcher, dvärgar, alver och människor slaktar varandra om och om igen. Just när den ena sidan ser ut att avgå med segern dyker ett nytt gäng slagskämpar upp vid horisonten. Rinse and repeat.
En sådan dramaturgi är effektiv en eller två gånger – som när Rohans krigare undsätter Gondor i ”Sagan om konungens återkomst” bara för att senare bli överraskade av en ny armé från den onda sidan – men tappar rejält i fräschör när den upprepas en tredje och fjärde gång, eller som här, in absurdum. Det finns välkoreograferade stridssekvenser i ”Hobbit: Femhäraslaget” som uppmuntrar till adrenalinproduktion, våldsamma kraftmätningar mellan dvärgkonung och orchhövding, orchhövding och alvkrigare. Problemet är att de drunknar i det repetitiva vapenskrammel som utgör filmens skräniga status quo.
Ännu svårare är det att urskilja dialogscener som är emotionellt engagerande. Thorins tjurskallighet övergår här till en sjukligt småsint inställning till sina forna allianser, besatt av bergets rikedomar förvandlas han till en konfliktsökande och hatisk tyrann. Richard Armitage gör ett utmärkt jobb i den rollen, men Jackson slarvar bort laddningen i flera scener och punkterar spänningen med upprepningar och repliker som faller platt.
Minns ni den glåmige surputten i Laketown som försöker göra livet surt för hjälten Bard i den förra filmen, närmaste man till Stephen Frys envåldshärskare? Nej, det är knappt att man gör det. Ändå måste denne karaktär ha gjort ett enormt intryck på de styrande krafterna i produktionen. Peter Jackson låter honom nämligen få ett oproportioneligt stort utrymme som comic relief. Om och om igen ska det skojas om hur feg och eländig han är, trots pretentioner på ledarskap. Vid ett tillfälle klär han ut sig i damkläder och stoppar brösthållaren fulla med guldmynt, jättetokigt!
Inte så mycket att gnälla om kan tyckas, Jackson har ändå varit konsekvent med att låta en väl avvägd dos slapstick vara en del av samtliga besök till Middle-Earth. Det är inget principiellt fel med det, så länge som tajmingen sitter, vilket inte är fallet här. Men taget i sitt sammanhang, nämligen det att ”Femhäraslaget” så smärtsamt tydligt saknar en historia som håller för långfilmsformatet, blir ett sådant här tilltag närmast provocerande. Man snudd på längtar efter att bli mörbultad på slagfältet igen. Och det blir man, såklart. Det fanns just inte så mycket annat att berätta.
Mikael Persbrandt medverkar i ”Hobbit: Femhäraslaget”, men blinkar man så är det klippt – det handlar om en exponering på två eller tre sekunder. Hans speltid i ”Hobbit: Smaugs ödemark” framstår i jämförelse som en huvudroll. Säkert får Persbrandt revansch i den kommande och sedvanligt utökade DVD-versionen. Gissningsvis får man där en del annan välbehövlig ifyllnad. De här stenätande jättemaskarna (!) som plötsligt klyver marken på ett sätt som hade fått skaparna av ”Hotet från underjorden” att rodna av förtjusning, till exempel – det kan väl ändå inte ha varit meningen att man aldrig skulle få se röken av dem igen? Flera andra sidohistorier ger ett skissartat intryck där mycket tycks ha lämnats på golvet i klipprummet. Det känns förhastat och slarvigt utfört.
Efter den skakiga första filmen antydde den betydligt starkare ”Hobbit: Smaugs ödemark” att Peter Jacksons avsked till Middle-Earth skulle kunna få storslagna proportioner. Det hade varit mycket trevligt att få bli odelat begeistrad så här avslutningsvis. Visst finns här scener som aspirerar på briljans – i filmens adrenalinpumpande inledning förvandlar draken Smaug Laketown till ett brinnande inferno, till exempel, och konfrontationen med Sauron i Mörkmården är mumma för den som har längtat efter att få se hur Galadriel och de övriga medlemmarna i Vita Rådet omsätter ord i handling.
Men som grand final betraktat är det mycket väsen för ingenting. Jag sätter mitt sista skälvande hopp till DVD-utgåvan. Som ju egentligen ska vara en bonus, inte en kompensation.