Hobbit: Femhäraslaget 2014

Action Äventyr Fantasy
Nya Zeeland
144 MIN
Engelska
Hobbit: Femhäraslaget poster

Synopsis

Den tredje och avslutande delen i Peter Jacksons trilogi: Gruppen har oavsiktligt släppt lös draken Smaug, som rasande låter sin eld drabba de försvarslösa männen, kvinnorna och barnen i Sjöstaden. Thorin är besatt av den återfunna skatten, vilket tvingar Bilbo att fatta ett riskfyllt beslut. Men ännu större faror väntar när mäktige Sauron skickar en armé av orcher till anfall.
Ditt betyg
3.4 av 2,208 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Hobbit: The Battle of the Five Armies (Hobbit 3)
Biopremiär
10 december 2014
DVD-premiär
20 april 2015
Digitalpremiär
10 april 2015
Språk
Engelska
Land
Nya Zeeland
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
11 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

2 december 2014 | 11:35

Mycket väsen för ingenting

"Witness the Defining Moment in the Middle-Earth saga" säger en tagline. Det vore en tragedi om så är fallet. Jag väljer att minnas Peter Jacksons första trilogi som det definierande ögonblicket vad gäller skildringar av Tolkiens storslagna fantasyuniversum på film. Hobbit: Femhäraslaget" representerar nämligen mer än något annat det sämsta från de tidigare försöken.
Det är film som med råge lyckas i ett avseende: att få samtliga tidigare drabbningar i filmserien att framstå som tafatta krogslagsmål i jämförelse. Åtminstone i omfång och intensitet.

Ur så gott som alla andra aspekter måste den avslutande delen i Bilbo Baggins äventyr ses som ett misslyckande. Jackson och hans medförfattare kokar soppa på en spik och försöker inbilla alla berörda parter att det går att krydda bort den vattniga smaken med befängda mängder CGI. Den bärande iden i den tredje Hobbit-filmen är att datoranimerade horder av orcher, dvärgar, alver och människor slaktar varandra om och om igen. Just när den ena sidan ser ut att avgå med segern dyker ett nytt gäng slagskämpar upp vid horisonten. Rinse and repeat.

En sådan dramaturgi är effektiv en eller två gånger - som när Rohans krigare undsätter Gondor i "Sagan om konungens återkomst" bara för att senare bli överraskade av en ny armé från den onda sidan - men tappar rejält i fräschör när den upprepas en tredje och fjärde gång, eller som här, in absurdum. Det finns välkoreograferade stridssekvenser i "Hobbit: Femhäraslaget" som uppmuntrar till adrenalinproduktion, våldsamma kraftmätningar mellan dvärgkonung och orchhövding, orchhövding och alvkrigare. Problemet är att de drunknar i det repetitiva vapenskrammel som utgör filmens skräniga status quo.

Ännu svårare är det att urskilja dialogscener som är emotionellt engagerande. Thorins tjurskallighet övergår här till en sjukligt småsint inställning till sina forna allianser, besatt av bergets rikedomar förvandlas han till en konfliktsökande och hatisk tyrann. Richard Armitage gör ett utmärkt jobb i den rollen, men Jackson slarvar bort laddningen i flera scener och punkterar spänningen med upprepningar och repliker som faller platt.

Minns ni den glåmige surputten i Laketown som försöker göra livet surt för hjälten Bard i den förra filmen, närmaste man till Stephen Frys envåldshärskare? Nej, det är knappt att man gör det. Ändå måste denne karaktär ha gjort ett enormt intryck på de styrande krafterna i produktionen. Peter Jackson låter honom nämligen få ett oproportioneligt stort utrymme som comic relief. Om och om igen ska det skojas om hur feg och eländig han är, trots pretentioner på ledarskap. Vid ett tillfälle klär han ut sig i damkläder och stoppar brösthållaren fulla med guldmynt, jättetokigt! 

Inte så mycket att gnälla om kan tyckas, Jackson har ändå varit konsekvent med att låta en väl avvägd dos slapstick vara en del av samtliga besök till Middle-Earth. Det är inget principiellt fel med det, så länge som tajmingen sitter, vilket inte är fallet här. Men taget i sitt sammanhang, nämligen det att "Femhäraslaget" så smärtsamt tydligt saknar en historia som håller för långfilmsformatet, blir ett sådant här tilltag närmast provocerande. Man snudd på längtar efter att bli mörbultad på slagfältet igen. Och det blir man, såklart. Det fanns just inte så mycket annat att berätta.

Mikael Persbrandt medverkar i "Hobbit: Femhäraslaget", men blinkar man så är det klippt - det handlar om en exponering på två eller tre sekunder. Hans speltid i "Hobbit: Smaugs ödemark" framstår i jämförelse som en huvudroll. Säkert får Persbrandt revansch i den kommande och sedvanligt utökade DVD-versionen. Gissningsvis får man där en del annan välbehövlig ifyllnad. De här stenätande jättemaskarna (!) som plötsligt klyver marken på ett sätt som hade fått skaparna av "Hotet från underjorden" att rodna av förtjusning, till exempel - det kan väl ändå inte ha varit meningen att man aldrig skulle få se röken av dem igen? Flera andra sidohistorier ger ett skissartat intryck där mycket tycks ha lämnats på golvet i klipprummet. Det känns förhastat och slarvigt utfört.

Efter den skakiga första filmen antydde den betydligt starkare "Hobbit: Smaugs ödemark" att Peter Jacksons avsked till Middle-Earth skulle kunna få storslagna proportioner. Det hade varit mycket trevligt att få bli odelat begeistrad så här avslutningsvis. Visst finns här scener som aspirerar på briljans - i filmens adrenalinpumpande inledning förvandlar draken Smaug Laketown till ett brinnande inferno, till exempel, och konfrontationen med Sauron i Mörkmården är mumma för den som har längtat efter att få se hur Galadriel och de övriga medlemmarna i Vita Rådet omsätter ord i handling.

Men som grand final betraktat är det mycket väsen för ingenting. Jag sätter mitt sista skälvande hopp till DVD-utgåvan. Som ju egentligen ska vara en bonus, inte en kompensation.
| 2 december 2014 11:35 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
5
Bästa av alla tre 11/10
Läs mer
3
Tunnaste filmen av alla sex, och även den ojämnaste. Det märks att det är en film för mycket i trilogin om Bilbo. Vissa saker slarvas bort (ex. inledningen med Smaug som kunde varit betydligt längre), andra överexponeras (borgmästarens trista medhjälpare), annat imponerar (ex. Dol Goldur och dvärgarnas bad-asshet i strid). Intrigerna i maktspelet runt berget lyser med sin frånvaro och här märks verkligen vad gott tillförandet av Azog gett storyn. Utan honom hade striderna engagerat ännu mindre. När man ser om Hobbitrilogin så är det så tydligt hur de övriga två filmerna dröjer kvar i mitt sinne, och man vill egentligen aldrig att de ska ta slut. Femhäraslaget skapar snarare känslan att det är en film man bara måste beta av i sagan om Hobbiten. Ja gkan tänka mig att ser man alla sex filmer i följd fungerar Femhäraslaget bättre, som en glimt av de stora slag som komma skall. Det är en lagom upptrappning inför de pampiga uppgörelserna i De två tornen och Konungens återkomst. Slutscenerna med dvärgarna är dock rörande och tillfredställande, Legolas är grym även om hela ”styra ett troll med svärd i huvudet”-scenen är waaaay to much. Tyvärr verkar PJ även helt glömt bort filmens huvudperson vilket är synd då de få scener han är med är filmens bästa. Även om jag njöt av filmen hela vägen igenom är den definitivt sämst av de tre. Filmen får godkänt, 3/5, men inte mer än så då så mycket slarvas bort.
Läs mer
3
Om ni vill titta på min videorecension av den här filmen kan ni klicka på nedan länk: https://www.youtube.com/watch?v=5Y66mtkcBc0 Ryktet om att dvärgarna har återvänt till sitt berg och till sina skatter har spridit sig, och nu strömmar onda som goda mot berget för att försöka erövra en andel av rikedomarna. Bilbo och de andra dvärgarna gör allt i sin makt för att hålla ovälkomna inkräktare borta. Helt klart den bästa av de tre filmerna om Bilbos äventyr, men ändå inte i närheten av den klass som Lord of the Ring-trilogin höll. Det var med viss förväntan som jag satte mig i salongen för att se den sista filmen om Bilbo Bagger och hans äventyr. Även om de två föregående filmerna var lite utav besvikelser så var jag ändå sugen på att se historiens upplösning. Jag blev faktiskt inte så besviken! Till att börja med så var allting i ”Femhärarslaget” snyggt gjort (i vanlig ordning :)). Fotot var i sann ”Sagan-om-Ringen-anda” och alla de stora bataljerna var angenäma för ögat. Sen så var det roligt att se hur det gick för karaktären Azog, som byggts upp i de tidigare filmerna på ett ganska smart vis och verkligen växt till en obehaglig filmskurkskaraktär. Även skådespeleriet var i vanlig ordning bra och jag tyckte att Martin Freeman (som spelar Bilbo) hade gått ifrån den lite överspelade känslan som jag fick i första filmen och istället nu gjort Bilbo till ”sin egen”. Jag har inte läst boken som de här tre filmerna bygger på, så jag har svårt att uttala mig kring huruvida de har lyckats med att göra en bra triologi som stämmer överens med boken. Mina åsikter är helt baserade på filmen och skulle kanske bli annorlunda om jag hade läst boken. Jag har t.ex. fått viskat i mitt öra att historien om karaktären Tauriel och hennes relation till Kili inte finns med i boken. Det är en del av film-triologin som jag verkligen tyckte var intressant att följa, kanske till och med mer intressant än vad som händer med Bilbo och ringen, eftersom man ju vet hur ”Sagan om ringen” börjar… Lite intressant i den här här filmen (och kanske även i de andra två) är att det ju inte är huvudpersonen som direkt står i centrum. Bilbo följer med på ett äventyr men fokus ligger ju egentligen på Thorin och hans kamp att ta tillbaka dvärgarnas rike och besegra Azog. Ett lite annorlunda upplägg. Kanske skulle filmerna hetat ”The Dwarf” =)? Tyvärr fanns en del logiska luckor i filmen, men de vill jag inte gå in på närmare, med risk för att avslöja för mycket för er som inte har sett den. ”Hobbit: The Battle of the Five Armes” eller ”Femhäraslaget” får ett starkt godkänt. Bra foto och en söt (om än lite klyschig) brygga över till Lord of the Rings-filmerna. Anledningen till att filmen inte får ett högre betyg var de ”logiska luckor” som jag nämnde ovan. Summa sumarum är en perfekt film att se som en matiné nu under mellandagarna!
Läs mer
Visa fler