Christian Greys demoner

KRÖNIKA
22 Februari 2015 | 14:00

Christian Greys demoner - en alternativ tolkning

Vad såg vi egentligen bortom smisket? Är "Fifty Shades of Grey" ett sofistikerat debattinlägg om sinnesjukdom och radikala behandlingsmetoder? Jake Bolin gör en "Shutter Island"-tolkning av den omtalade filmen.

Den unga litteraturstudenten Anastasia Steele ska på uppdrag av sin rumskamrat intervjua en mytomspunnen affärsman. 

Hon anar ugglor i mossen redan i receptionen, där det med stor tydlighet framgår att hela personalstaben på företaget i fråga utgörs av blonda kvinnor i snäva kjolar. Väl insläppt på herr Greys flådiga kontor möts Anastasia av en välfriserad pojkspoling med svårt bekymrade ögonbryn och en osympatisk framtoning överlag. Han attraheras omedelbart av hennes fumliga maner och naiva världsåskådning. När han sätter sig obehagligt nära henne blir hon än mer nervös och fumlig, vilket i sin tur provocerar herr Greys intresse ytterligare; genom att invadera hennes personliga sfär och vara burdus i största allmänhet har denne alfahane initierat den katt-och-råtta-lek som på ett ytligt plan utgör filmens huvudkonflikt. 

Men den uppmärksamme tittaren – och det kan krävas tre, fyra sittningar innan man blir en sådan – tycker sig redan vid detta skede ana vad filmen egentligen handlar om: En ung och sexuellt oerfaren kvinna blir konfronterad med en gravt förvirrad ung man som är indragen i ett avancerat roll- och identitetsspel vars förutsättningar ligger långt bortom hans kontroll.

Påminde inte kvinnorna i receptionen oerhört mycket om ett lag med sjuksköterskor? Jo, Anastasia inser tidigt i filmens första akt att den världsvane kapitalisten med de bekymrade ögonbrynen i själva verket är en psykotisk individ som agerar i enlighet med sina instinkter i en artificiell miljö som är noggrant konstruerad för att få honom att erkänna sitt sjukdomstillstånd. Hon tar på sig att lösa denna gåta med benägen risk för att själv ryckas med i vansinnet. För att det är spännande, och antagligen förbjudet rent juridiskt. Kommer hon att landa på fötterna? Borde hon egentligen ha valt psykologi som huvudämne? Men framförallt: Kommer Christian Grey att omfamna sina demoner och ta de första stapplande stegen mot ett tillfrisknande genom att acceptera sitt tillstånd? 

Vi är inte särskilt många som bryr oss om varken det ena eller andra, men faktum är den verkliga historien i Sam Taylor-Johnsons filmatisering av den obegripligt populära boken kretsar kring dessa frågor. Pikanta inslag som BDSM och annat tjafs är bara rökridåer, sidospår som har för avsikt att maskera gåtan med stort ”G”.

Ett antal scener i ”50 Shades of Grey” understödjer denna ”Shutter Island”-doftande tes, några genom subtila markörer och halvt dolda ledtrådar, andra på ett mer uppenbart sätt. Jag kommer i det följande att fokusera på den senare kategorin.



Pianoscenen

Jag hävdar nu (med risk för att uppröra ett eller annat John Lennon-fan) att en man som väljer att kröna ett halvt dygns spektakulär älskog med en naken pianosession i mörkret har mycket allvarliga problem. I en generös helbild med månbelysta skyskrapor som fond ser vi hur Anastasia kommer intassandes i herr Greys oproportionerliga vardagsrum bara för att plötsligt stanna upp. Där sitter han och klankar. Först nu inser hon vidden av hans galenskap. Men hon måste trotsa sina impulser att omedelbart kasta sig ut genom fönstret eftersom hon har lovat sig själv att pejla djupet av hans mörker. Han släpper tangenterna och bär henne till sängs. I det läget är det tveksamt om han ens vet var han befinner sig. Men genom att locka bort herr Grey från sin självpåtagna kompositörsroll har Anastasia dragit honom ett steg närmre tillfrisknandet.



Mammascenen

Scenen där herr Greys mor väljer att titta in på ett spontant besök får en först att undra: Varför väljer Marcia Gay Harden att medverka i denna produktion? När den initiala chocken har lagt sig är det värt att notera de menande blickar som hennes rollfigur hela tiden vill utbyta med de övriga medverkande, ja, även med sig själv. Det är minspelet hos en kvinna som är väl medveten om att hennes vansinnige son är föremål för ett avancerat rollspel – hon kanske till och med har orkestrerat hela upplägget – och därför blir omåttligt förvånad när hon upptäcker en ung kvinna i lägenheten. Denna faktor hade hon aldrig komma på tanken att väga in. Hennes listiga plan faller som ett korthus. Se om scenen igen! Fäst er vid Marcia Gay Hardens luriga blick och hennes strama försök att behärska chockverkningarna. Hon är helt bragd ur fattningen. 

Först efter att ha underkastat scenen denna tolkning blir det begripligt varför hon tog rollen. Det är naturligtvis en stor utmaning att som skådespelare få jobba på sådana metanivåer.



”Strul på jobbet”-scenen

Publiken ska så långt som det är möjligt förledas att tro att herr Grey är en snuskigt förmögen affärsmogul på en skala där Gordon Gecko skulle framstå som en simpel telefonförsäljare. Exakt vad han jobbar med är oklart, i bästa fall. Någon sorts riskkapitalist, typ. Och hur skildrar man vulgärt framgångsrika riskkapitalister på film? Det enkla knepet är att låta dem skrika åt någon i telefon. En sådan scen upprättar ett hemligt kontrakt mellan filmskapare och publik, vi förstår omedelbart att herr Grey är nog så viktig och hård i nyporna, när vi får se honom gorma åt någon osedd affärspartner eller rival på det där högljudda sättet som är förbehållet just samvetslösa magnater. Men studera denna scen noga, gärna i slow-motion. Det finns inget batteri i telefonen som herr Grey håller i. Hans ”Säg åt dom att det inte går, då!” och ”Jag bryr mig inte, fixa det!” saknar adressat. 

Herr Greys telefon är motsvarigheten till den leksakspistol som Leonardo Di Caprios rollfigur tror att han skjuter Ben Kingsley med i slutet av ”Shutter Island”. Det är rekvisita, en attrapp vars enda syfte är att få herr Grey att inse omfattningen av sina hallucinationer. 

Men han förblir ovetandes och lägger bryskt på ”luren” för att vara kärv och kåt mot och på Anastasia som trippar in och avbryter ”samtalet”. Den här behandlingen är bortkastad på herr Grey. 



”Laters, baby”

Inbyggt i det psykologiska narrativ som herr Grey är utsatt för finns en ”broder”, en roll som tilldelats en slyngelaktig figur som också, på ett mycket oprofessionellt sätt, får ihop det med Anastasias rumskamrat. I verkligheten är han gissningsvis ett vårdbiträde eller kanske en doktorand i rättspsykiatri. Hans uppgift är normalisera herr Grey så långt som det är möjligt genom att vara skönt grabbig och avspänd i största allmänhet. Herr Grey verkar svara hjälpligt på behandlingen – när ”brodern” får ett infall och testar frasen ”Laters, baby” som en avskedshälsning plockar Christian omedelbart upp orden och införlivar dem i sitt eget språk. ”Laters, baby” blir som ett mantra för honom. Han säger det om och om igen, och Anastasia fnittrar konsekvent av förtjusning varje gång det sker. Hon ser det som ett friskhetstecken att herr Grey närmar sig vanliga människors språk och pratar slang, hur obegripligt fånigt uttrycket än är. ”Laters, baby” är ett genombrott i behandlingen. Prognosen för Christian Grey verkar ha skiftat i nyans från kolsvart till kolgrå.



Erkännandet

Så kommer katharsis till slut. Katharsis kanske är mycket sagt, ett erkännande åtminstone. I filmens slutskede ruttnar Anastasia på herr Greys bekymrade ögonbryn och envisa oförmåga att knyta an till henne på ett emotionellt plan. Hon avkräver honom ett svar, vill att han ska möta henne halvvägs och försöka vara uppriktig. 

”Jag är helt enkelt femtio grader av uppfuckad”, muttrar han med ansiktet vänt mot Seattles skyline utanför vardagsrumsfönstret. Repliken vittnar om en sjukdomsinsikt lika mycket som den är ett tecken på att herr Grey följer en inre deterministisk logik som inte lämnar utrymme för några möjligheter till bättring. Hans sinnesjukdom är hans identitet. Anastasia stormar in i hissen och drar därifrån.

”Det är meningslöst att försöka hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv”, tänker hon. Vad herr Grey tänker egentligen framgår inte. Men hans ögonbryn är rynkade, precis som de har varit hela filmen.