Ett uppsvällt lik på botten av en brunn förgiftar dricksvattnet för människorna i en liten byhåla. Det är under mitten av nittiotalet, ”någonstans på Balkan” och byhålan råkar ligga mitt i en högintensiv krigszon. Ett gäng biståndsarbetare är ålagda att fiska upp den gigantiska, halvt förruttnade kroppen och göra brunnen funktionell igen, men de saknar verktyg, närmare bestämt ett rep, för att kunna utföra uppgiften. Och att få tag på ett hyfsat stycke rep på en i princip postapokalyptisk plats visar sig vara lättare sagt än gjort. Korruption och mutkultur är de enda system som fortfarande är intakta i spanjoren Fernando León de Aranoas första engelskspråkiga film.
Det rör sig om en så kallad dramakomedi som utspelar sig mitt under brinnande Bosnienkrig, gjord med självförtroende och charm men utan lust (eller mod) att balansera de lustiga replikskiftena och den ofta skojfriska stämningen mot riktig svärta. Aranoa låter visserligen död, förintelse och allmän misär utgöra kulissen mot Benicio Del Toros och Tim Robbins humoristiska och ganska grabbiga jargong, men han vägrar konsekvent att visa oss explicita hemskheter. Effekten blir tvådelad: Ofta förstärker det som är outtalat känslan av att krigets vidrigheter är vardag för rollfigurerna, men ibland slår oviljan att visa upp verklig smärta över i en onödig lättsamhet.
Till filmens förtjänster hör att den trovärdigt skildrar de logistiska svårigheter som hjälparbetare och ursprungsbefolkning ställs inför i dylika väpnade konflikter – utöver de mer uppenbara och akuta problemen – samtidigt som rollfigurerna effektivt representerar olika faser av (gissar jag) genomsnittsindividens förhållningssätt till en krigssituation. Mambrú (Benicio Del Toro) har tröttnat på allt och vill bara hem, färskingen Sophie (Melanie Thierry) kämpar med att inte låta alla hemskheter få emotionellt fäste, och lustigkurren B (en hippieinspirerad Tim Robbins) har egentligen ingenting annat att göra med sitt liv. Han är en light-version av Jeremy Renners desarmeringsexpert i ”The Hurt Locker”.
”A Perfect Day” går inte att avfärda som en bagatell, trots att delar av handlingen kvalificerar sig, men den når heller inte tillräckligt djupt för att skapa en bestående filmupplevelse. Det är helt enkelt i allmänhet trevligt och småmysigt mitt i helvetet – utan att Aranoa för den sakens skull trivialiserar Balkankonflikten.
Men tio minuters stående ovationer? Det måste ha varit goda fördrinkar.
