Filmer med mat i titeln brukar i regel vara utstuderade feel good-historier, men ”Under körsbärsträden”, som på originalspråket har titeln ”An”(Bönsås) och på den engelsktalande marknaden heter ”Sweet Red Bean Paste”, är en hyfsat melankolisk berättelse. Den mycket sparsamma handlingen kretsar kring ett litet pannkaksstånd som drivs av en sorgsen man i fyrtioårsåldern. Han får en dag påhälsning av en knasig men älskvärd tant som erbjuder sig att hjälpa till med pannkakslagningen mot mindre än minimilön. Att anställa henne visar sig vara ett genidrag, eftersom den gamla gumman tillreder en bönsås som får kunderna att flockas som hyenor med blodsockerfall – men när ett rykte sprids att hon i själva verket är patient på en institution för gamla spetälskedrabbade slås den färska idyllen brutalt i spillror.
Den japanska regissören Naomi Kawase utforskar gärna teman som ålderdom och minnets betydelse för identitetsskapandet i sina filmer, mest framgångsrikt med ”The Mourning Forest” som tog hem Grand Prix på Cannesfestivalen 2007. Hon har för övrigt besökt nämnda festival ett otal gånger, både i egenskap av jurymedlem och som tävlande. Västerländska biobesökare känner henne annars kanske främst genom hyllade ”Still the Water” (2014), som blev relativt omskriven i svensk dagspress och enligt många bedömare, regissören själv inkluderad, är Kawases stora mästerverk.
Sådana omdömen förtjänar inte ”Under körsbärsträden”, trots att det rör sig om en vacker och finstämd liten film med genomgående fina skådespelarinsatser. Kawases balanserar fingertoppskänsligt mellan poetiskt och snudd på dokumentärt berättande, och hon är rent mästerlig på att ge personregi åt de amatörskådespelare som hon ofta använder i sina filmer.
I ”Under körsbärsträden” har hon däremot inte vett att sätta punkt i tid. Efter omkring åttio minuter känner man mätt på Kawases röda bönsås. Hon har vid det laget förmedlat ett stycke historia i en småcharmig förpackning och pekat på friktionsytor i samtida japansk kultur – de låga födelsetalen, ungdomens historielösa hållning till den äldre generationen – utan att framstå som vare sig kladdigt känslosam eller predikande. Då övergår filmen övergår i en sorts utdragen och självupptagen, hejdlöst sentimental epilog som gör att den totala längden nästan spränger tvåtimmarsgränsen.
Om filmen hade varit en roman så hade man önskat den en strängare redaktör, ja, en rent ut sagt brutal redaktör beväpnad med en motorsåg. Kawase har helt enkelt för lite handling i sin berättelse och försöker så att säga koka sin bönsoppa på en spik. Givetvis kommer hon igen framöver. Men bönorna lämnar vi därhän, tycker jag.