Elser 2015

Georg Elser var mannen som inte hade marginalerna på sin sida. Den åttonde november 1939 exploderade hans tidsinställda bomb på ölhallen Bürgerbräukeller i Munchen, tretton minuter efter att det tilltänkta målet Adolf Hitler hade lämnat lokalen. Åtta åhörare till Fuhrerns tal strök med och många fler skadades, men samtliga närvarande nazisthöjdare överlevde attentatet utan en skråma. Hitler själv blev informerad om mordförsöket först några timmar senare. Han ska ha kommenterat det hela med något i riktningen: ”En man bör ha lite flyt”. Det hade inte Elser, som av en ren tillfällighet arresterades och avslöjades vid den schweiziska gränsen samma kväll. 

Oliver Hirschbiegel skildrade nazister på film med den äran redan i magnifika Hitlerstudien ”Undergången” (2004). Han öppnar berättelsen om Georg Elser med den misslyckade sprängningen och det efterföljande gripandet, för att sedan måla bilden av arbetaren och antinazisten som sent omsider blev en folkhjälte - Elser var förhållandevis okänd för den breda allmänheten ända fram till nittiotalet - i tillbakablickar. Filmens centrala frågeställning delas av de frustrerade Gestapoofficerare som i inskjutna scener gör sitt bästa för att tortera fram sanningen ur Esler: Hur kunde en simpel, partipolitiskt inaktiv snickare på egen hand konstruera en såpass raffinerad bomb och iscensätta det allvarligaste mordförsöket på Furhern hittills? 

Elser hade visserligen varit medlem i KPD (Tysklands kommunistiska parti) och hyst aversioner mot nationalsocialismen ända sedan början av trettiotalet, men minst lika känd i sin hemby var han för sitt kvinnotycke och sin dragspelsmusik. Nazistledningen var övertygad om att Esler omöjligt kunde ha agerat på egen hand. Hirschbiegel ger dock inget stöd åt de många konspirationsteorier som omgärdar sprängningen på Bürgerbräukeller. Han skildrar Elsers radikalisering i princip som en privat affär, en moraliskt medveten mans reaktion på den obönhörligt framväxande nazism som inskränkte friheten i hembyn och förvandlade gamla bekantskaper till övertygade SS-rekryter i rasande takt. Den processen illustreras trovärdigt och mycket övertygande, ofta med hjälp av scener från den lokala puben, där klientelet successivt omvandlas till tennsoldater i Furherns arme.    

Christian Friedel (som nyligen kunde ses på bio i pärlan ”Amour fou”) låter förtjänstfullt bli att göra sin Georg Elser för präktig eller ädel, och hans insats matchas väl av den resterande ensemblen. Om det finns en hake så skulle det vara att ”Elser” är en film som inte låter mycket förbli outtalat. Det rör sig om ett filmberättande som inte vågar anförtro sin publik något annat än sin egen bokstaverade sanning, och Hirschbiegel hade med fördel kunnat minska känslan av redovisningsplikt genom att injicera lite ambivalens i sitt verk. Ändå övertygar han, igen. ”Elser” är berättelsen om en på alla sätt anmärkningsvärd man som i den mörkaste av tider var så konsekvent i sin övertygelse att resultatet av hans strävanden kunde ha räddat miljontals liv. 

Men alltså, tretton minuter.