Bröderna Coens svåraste man

KRÖNIKA
15 Februari 2016 | 21:00

Bröderna Coens svåraste man

Efter ”Blood Simple” men före The Dude navigerade en sammanbiten irländsk-amerikansk gangster maskingevärssalvorna med hjälp av stenhårda oneliners och svårbegriplig motivation. Följande betraktelse över Tom Regan i ”Miller's Crossing” har inte för avsikt att klargöra någonting.

I veckan har vi Coen-tema på MovieZine! Flera av våra skribenter ger sin syn på filmbröderna och deras verk.

Bröderna Coen har gjort film tillsammans i snart fyrahundra år. Enstaka floppar som nytolkningen av ”The Ladykillers” (2004) kastar ingen nämnvärd skugga över en diger katalog av inflytelserika, genomgående kritikerhyllade och särpräglade verk. 

I en sådan myllrande kulturskatt blir det ofrånkomligt att en del av brödernas godbitar hamnar något i skymundan. Att lyfta fram filmer av den typen är som att slå in öppna dörrar. Det är helt och hållet riskfritt och alldeles okontroversiellt. Man möts i värsta fall av likgiltighet, i bästa av enstaka Coen-älskande huvuden som nickar i samstämmighet och hummar av välbehag. ”Ja, DEN är fin…!” De flesta läsare tycker att hela företaget är harmlöst överflödigt. 

Visserligen finns där också som regel en del indignerade röster som vrålar: ”Den och den är väl inte alls bortglömd! Jag har minsann alltid älskat så och så! Jag för min del håller ditten eller datten för det bästa som han eller hon har gjort! Är du helt dum i huvudet!”

Sådana reaktioner, alltid signerade människor med ett särskild sorts självbild, är att betrakta som en bonus. Öppna dörrar, bonus, en text som i stort sett skriver sig själv eftersom ämnet är så njutbart.

Ja, att plita ihop något om en gammal Coen-film är en ren vinstaffär. Detta sakförhållande har påverkat mitt beslut att göra det.



Inspelningen av den svårslaget eleganta ”Miller's Crossing” (1990) föregicks enligt bröderna Coen själva av en allvarlig skrivkramp. Efter ett miljöombyte och tre veckors fokus på att istället skildra en skrivkrampande manusförfattares vedermödor hade man det färdiga manuskriptet till ”Barton Fink” (1991). Sedan färdigställde man ”Miller's Crossing” av bara farten. Det är så de jobbar, bröderna, även aktiva misslyckanden leder tydligen till konstnärliga triumfer och kultstämplar. Är det inte snuskigt förmätet av dem att tillstå detta? Buffligt koketterande? Nej, eftersom de gör det med ödmjuka, sneda leenden och i förbifarten (annars vore givetvis ett kok stryk på sin plats).

Förutsättningarna för en duktig skrivkramp var ovanligt gynnsamma i just det här fallet, eftersom ”Miller's Crossing” är ett komplext intrigbygge som ytterst sällan bländar publiken med uppenbarelser.

Hårdkokte ”spindoktorn” Tom Regan spelar ut två rivaliserande brottsyndikat mot varandra i en amerikansk storstad (det sägs aldrig vilken även om filminspelningen var förlagd till New Orleans) under förbudstiden, samtidigt som han jonglerar en kärleksaffär med den ena gangsterbossens flickvän. Regans tillvägagångssätt är så intrikat och kyligt beräknade att man aldrig riktigt ser dominospelet för alla fallande brickor. Och trots att män iförda trenchcoats dör under fruktansvärda omständigheter till höger och vänster så är det Tom Regans inre liv, om vilket en lakonisk Gabriel Byrne låter oss ana väldigt lite, som på riktigt engagerar. 

Vilka är hans bevekelsegrunder egentligen? Vet han vad han håller på med? Varför samma nihilistiska attityd gentemot fiender och kvinnan han säger sig älska? Äcklas han av Albert Finneys jovialiske maffiaboss i direkt proportion till hur förtjust denne är i honom?

Replikskiftet när Tom Regan står i begrepp att sätta en kula i huvudet på den knästående, självömkande Bernie Bernbaum är inte bara avsett att låta tufft: ”Look in your heart! Look in your heart!” ”What heart?” Det är en uppriktig fråga, riktad till publiken. Har Tom Regan ett hjärta?



Man blir inte klok på grabben, och det är en starkt bidragande anledning till att ”Miller's Crossing” blir en kärvare smakupplevelse än vad som hade varit fallet med en begripligare dramaturgi. Det är positivt menat. Jämför till exempel med en annan ambitiös gangsterrulle som hyllar förbudstidens alla klichéer i vackra bilder, ”Road to Perdition” - men som samtidigt inte erbjuder ett uns av tuggmotstånd utan istället uppehåller sig in absurdum vid den tröttsamma gamla uppdelningen av onda och goda män. ”Miller's Crossing” kräver i princip ett återbesök för att Tom Regans motsägelsefulla beteende överhuvudtaget ska göra sig tillgängligt för kvalificerade gissningar. 

Dåligt manusarbete, säger den som kräver att filmprotagonister ska vara kristallklara i sina motiv. Men vi har ju redan fastslagit att det är bröderna Joel och Ethan som har krystat fram eländet/härligheten. ”Dåligt” blir lite för lättköpt.

Om man nu inte attraheras av Gabriel Byrnes enigmatiske cyniker så har ”Miller's Crossing” även kvaliteter som lättare låter sig bedömas objektivt. Fotot, till exempel. Den inledande sekvensen där en vindburen Fedora-hatt dansar fram genom en höstskog får väl sägas vara ikonisk vid det här laget. Ett embryo av den bilden ska, efter att ha dykt upp i någon av Coen-brödernas huvud på slumpmässigt maner, ha utgjort den första inspirationen till hela projektet överhuvudtaget. Lägg till birollsinsatser på sedvanlig Coen-nivå av bland andra Marcia Gay Harden, Albert Finney samt John Turturro. Toppa med en dialog som firar triumfer även mätt mot brödernas snuskigt höga standard.


Grubbla över varför ”Miller's Crossing” ändå har blivit en aning bortglömd. Eller låtsas som att så inte är fallet. Men se den för Guds skull, om du vill kunna bära epitetet ”Bröderna Coen-älskare” utan blinda fläckar eller skam. Och framförallt: Rasa i kommentarsfälten! Det är du värd!