Danske soldaten Thomas kliver under ett uppdrag i Afghanistan på en landmina och får bägge benen bortsprängda. Under rehabiliteringsarbetet träffar han den målinriktade balettdansösen Sofie, vars faster ligger döende i cancer på samma sjukhus som Thomas. Han avvisar initialt hennes kontaktförsök men Sofie är, ska det visa sig, inte typen som accepterar ett nej. Hon hjälper Thomas med andningsövningar och muskeluppbyggnad samtidigt som en attraktion växer fram mellan de två. Men när sjukhusvistelsen är över visar sig Thomas ha minst sagt svårt att acklimatisera sig till sin nya verklighet som funktionsnedsatt ex-militär. Då blir det sprit, okontrollerade vredesutbrott och skarpladdade vapen i lägenheten för hela slanten.
”Walk with me” verkar inte riktigt våga lita på att dess huvudbehållning, förälskelsen mellan Thomas och Sofie, ska räcka för att bära filmen ända fram till eftertexterna, och serverar därför i tredje akten en något krystad plot tvist som rör Thomas vistelse i Afghanistan. Det känns överflödigt eftersom kemin mellan skådespelarna är enormt stark – både Mikkel Boe Fölsgaard (Thomas) och Cecilie Lassen (Sofie), som är meriterad balettdansös även i verkligheten och här långfilmsdebuterar, är fullkomligt lysande. Omständigheterna kring deras möte är kanske inte särskilt trovärdigt, men den efterföljande kärlekshistorien övertygar till hundra procent.
Det är alltid vanskligt att försöka beskriva exakt vad kemin mellan två skådespelare består i. Utan teoretiska spekulationer handlar det i det här fallet om något så basalt som att man känner det där bubblet i magen samtidigt som rollfigurerna gör det. Thomas och Sofie utgör ett av de starkare kärleksparen jag har sett på bio på mycket länge. ”Walk with me” fungerar bra också i de partier som rör Thomas försök att hantera sin nya verklighet rent fysiskt, medan hans posttraumatiska stress skildras genom sedvanliga flashbacks på ett ganska anonymt sätt. Här finns också en scen som är en kopia av Marion Cotillards benlösa uppvaknade i ”Rust and Bone”, men den känslomässiga intensiteten når inte upp till samma höjder eftersom Ohlin väljer att klippa ifrån Thomas chock och lidande för hastigt.
Men det där är små invändningar – på det hela taget visar Ohlin och samtliga inblandade god form med denna kärlekshistoria.