Lucy Hale och Tyler Posey blir utmanade till sanning eller konka, men i Jeff Wadlows regi är det en dödlig lek som snurrar på i rasande fart… ”Truth or Dare” är en lagom läskig tonårsskräckis med en hel del humor, som drar mer åt spänninghållet än frossar i ren splatter, vilket gör den tillgänglig för en bredare publik.

”First Match” är en underbar berättelse om en tonårstjej från Brownsville i New York, som har ett minst sagt tufft liv. Brottning blir hennes räddning, men framgångarna och möjligheten till snabba pengar lockar fram mörka sidor hos någon som står henne nära, och snart tvingas hon göra sitt livs svåraste val.

Härligt, kitschigt, och gammaldags skräckfilmskoncept med ett minst sagt överraskande slut, när succépjäsen ”Ghost Stories” gjorts om till film.

År 1985 är AIDS är fortfarande nytt, skrämmande och skamligt. Yen Tans senaste drama om att upprätthålla skenet till varje pris inför sin religiösa familj är en oerhört gripande filmupplevelse!

”American Animals” är en underbar liten indie-pärla baserad på verkliga händelser. Ett gäng universitetsstudenter bestämmer sig för att stjäla en högt värderad bok, vilket inte är riktigt lika lätt som det ser ut på film…

En hyllning till den legendariske skådespelaren Bill Murray, som dyker upp utan förvarning på de mest oväntade platser, livar upp de överraskade sällskapen, för att sedan försvinna lika obemärkt som han dykt upp.

Vad händer när två privilegierade tonårstjejer med för mycket pengar och för få moraliska spärrar börjar utmana varandras gränser? Det skapar bra underlag för en thriller, vilket förstagångsregissören Cory Finley lyckats fint med.

Är det fler än jag som är nyfikna på originalfilmen ”The Room”, som James Francos senaste succérulle ”The Disaster Artist” handlar om? Greg Sestero berättade om sina upplevelser på Palm Springs Film Festival 2018.

Maggie Gyllenhaal har huvudrollen som en otillfredställd förskolelärarinna från Staten Island, som går en vuxenkurs i poesi och råkar upptäcka att en av hennes femåriga elever är ett författargeni. En dramathriller om hur hon blir besatt av honom och sätter sig över lag och rätt, allt i konstens namn.

Daniel Pearles off-Broadwaypjäs har blivit film, och utgår från en mindre utforskad aspekt av att tillhöra en familj med ett transgenderbarn – nämligen mammans perspektiv. Ett mycket fint familjedrama med Claire Danes, Jim Parsons, Octavia Spencer, och Priyanka Chopra.

”Charmören” är en välgjord och tankeväckande film om en iransk immigrant som har två månader på sig att hitta en dansk fru för att få stanna kvar i Danmark.

”Lizzie” är en vackert filmad korsning mellan thriller och kostymdrama satt i sekelskiftsmiljö, och bjuder på heta kärleksscener mellan Chloe Sevigny och Kristen Stewart. Slutscenerna både starka och överraskande, men på det stora hela är det inte mycket vi inte sett förut.

”Come Sunday” är baserat på den sanna berättelsen om hur Pastor Carlton Pearson räddade de svältande barnen i Afrika från att komma till helvetet, ja, teologiskt sett i alla fall. Netflix drama är både välgjort och med fina skådespelarprestationer.

Ett coming-of-age-drama med större intensitet och autenticitet än jag någonsin sett förut. Komikern Bo Burnhams långfilmsdebut är en underhållande påminnelse om de obekväma tonåren, och man kommer garanterat att skruva igenkännande på sig i biostolen både en och två gånger mellan skratten.

Debra Graniks efterlängtade uppföljare till ”Winter’s Bone” gör oss inte besvikna! ”Leave No Trace” är ett lågmält drama om en far och en dotter som lever ”off the grid” men tvingas tillbaka in i samhället. Skådespelarprestationerna är fenomenala, och filmen blev en av mina Sundance-favoriter i år!

”Monster” måste ses som någon av en bragd, filmad på 20 dagar utan repetitioner och utan omtagningar. Stjärnskottet Kelvin Harrison Jr fängslar dock med sin fina rollprestation, och filmfotot är en njutning att se. Den kommer kanske inte bli årets toppfilm, men fortfarande väl värd att se!

Ett annorlunda och satiriskt drama om dagens Israel, och de djupa spår förintelsen satt hos efterkommande generationer. ”Foxtrot” är inte bara självkritisk och politiskt relevant, utan bjuder även på visuell njutning och psykologisk djupdykning ner i våra familjerelationer när de skakas om i grunden av trauma.