Det är svårt att finna ord. Att såga en film som ”Jack and Jill” – där Adam Sandler spelar ett tvillingpar varav den ena är en högljudd, outhärdlig kvinna – är minst sagt att påpeka det uppenbara. Tortyr i form av total brist på roliga skämt och den ultimata karriärdöden för Al Pacino.

Bioaktuella ”John Carter” är ännu en av oräkneligt antal storsatsningar på nya actionhjältar, som man hoppas på dra in rejält med kosing och därav kunna producera en serie uppföljare.

Våldtäkt har alltid varit ett laddat och känsligt ämne. Om det är någon som kan ta upp och skildra det rätt är det utan tvekan ett offer för brottet. Ewa Cederstam tar själv med oss på den resa där hon försöker minnas och ta itu med sin 25 år gamla skräckupplevelse och det är starkt men stundtals väl självmedvetet.

Peter Dalle tar ett oväntat steg närmare sin mörka sida med den här intressanta, välgjorda nazistthrillern om hur inledningen på andra världskriget påverkar en internationellt blandad forskarexpedition till sjöss. Inte utan brister men spännande och unik svensk-tysk samproduktion.

Långt innan slapsticken var etablerad inom komedin så dök en liten, mustaschprydd britt upp och skakade liv i den humoristiska sidan av filmvärlden med sin ofantligt omtyckta karaktär och en rad klassiska filmer.

Det är lätt att avfärda ”Kairo 678” som en egyptisk feministfilm men faktum är att Mohamed Diabs regidebut är en av de viktigaste, smartaste – och mest gripande – internationella filmer på länge.

Skräckfilmen ”The Devil Inside”, om en kvinna som försöker utreda om hennes mamma är besatt av onda demoner, spås bli en ny ”Paranormal Activity”. Även om Djävulen själv inte gör något större framträdande i filmen så påminner den oss om flera klassiska filmer där Hin Håle dykt upp på ett eller annat sätt.

Amanda Seyfried är övertygad om att hennes gamla kidnappare rövat bort hennes syster och håller henne fången i ett hål ute i skogen men ingen tror på henne. Tyvärr är det ganska svårt att tro på den här illa regisserade och konstruerade historien som trots några spänningsmoment faller platt till marken.

De som såg och vill ha en uppföljare till ”Resan till jordens medelpunkt” får som de vill. Den här gången är det Dwayne Johnson & co som hamnar på en mystisk ö inspirerad av Jules Verne, som kanske inte vänder sig i sin grav men gråter knappast av stolthet heller. Pampiga (datoranimerade) effekter lär imponera de yngsta men vi vuxna kvider av att se vanligtvis duktiga aktörer kämpa med usel dialog.

Liksom i Melodifestivalen och andra tävlingar med kulturtema så följs prisutdelningen av den ständiga frågan om rätt vinnare vann. Oscarsgalans historia är full av exempel på prischocker och snuvade förlorare.

Glenn Close gör comeback med råge efter år av biroller och TV-serier med en imponerande insats som mansimitatör i 1800-talets Irland. Det är intressant och stundtals gripande men typiskt nog läggs alltför mycket tid på en kärlekshistoria mellan två unga, bildsköna – men osympatiska – stjärnskott.

Detta hyllade, iranska drama (den första någonsin att vinna en Golden Globe) lär passa långt ifrån alla, liknar ofta en filmad pjäs och verkar inte så kontroversiell för en svensk publik som i hemlandet. Men det är en stark, gripande berättelse med dynamiska rollprestationer och intressanta teman.

Vad är värre än att hamna ute i vildmarken efter en traumatisk flygkrasch? Bli jagad av vargar, vilket Liam Neeson med vänner råkar ut för i det här spännande men lite ojämna dramat.

Katherine Heigl spelar prisjägare på borgensfirma på jakt efter en mordmisstänkt polis som råkar vara hennes gamla tonårskärlek. För den som av outgrundlig anledning fortfarande är intresserad kan varning om brist på tempo, spänning och allt vad komisk tajming heter utfärdas.

Allt fler svenska regissörer slår igenom utomlands och gör film i Hollywood, samtidigt som unga talanger slår igenom här hemma och gör stark kvalitetsfilm om allt från lesbisk kärlek till kriminella barn. Colin Nutley & co hamnar i skuggan av rampljuset från en ny elit svenska regissörer.

Sitges Film Festival – Kevin Smith gör sin debut i skräckgenren och bevisar återigen att han, trots en del ojämnt alster i bagaget, är en av Hollywoods mest intressanta regissörer. Filmen försvinner stundtals i omotiverad actionfars och slarvar bort en del duktiga skådespelare men här finns den svidande ironi och politiska satir som Smith så mästerligt behärskar.

Kärlek på film är ett aldrig sinande tema. Klassiska kostymdramer kan få ha lämnat plats åt robotar och utomjordingar, men kärlekshistorien i en film är en näst intill obligatorisk ingrediens – vare sig det handlar om jordens undergång, ett sjunkande skepp, vampyrer på 1800-talet eller tonårsångest i Åmål.