Peace & Love Film Festival – Ibland krävs det så lite för en intressant och underhållande historia på film. Här har indieveteranen Hal Hartley skapat ett alldeles förtjusande, litet dagsäventyr med sin avslappnat karismatiske huvudrollsinnehavare D.J. Mendel.

Peace & Love Film Festival – Vad gäller indiefilmer på gaytema så kan man räkna de minnesvärda på tio fingrar. Regissören Alan Brown har dock kommit på konststycket att skildra en homosexuell romans på en militärbas till texten av Shakespeares ”Romeo & Julia” och även om dialogen är tung så är det medryckande och välspelat.

Svenska thrillers är inget man är bortskämd med, särskilt inte bra sådana. Därför är det extra kul att Johan Storm och Johan Lundborg med små medel och liten budget levererar en tät, effektiv thriller med gott om nagelbitarmoment.

Animerade familjefilmer kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan, vare sig det handlar om klassikerna på Kalle Ankas julafton eller Pixars hyllade och prisbelönade filmer. Men få av dessa vore något utan hjältarnas färgstarka och scenstjälande sidekicks.

Mamma Mia! MovieZine listar de mest Hair-resande musikalnumren på film, där skådespelarna mer låter som lidande Cats…

Andreas Samuelson slår ett slag för filmerna som saknar lyckliga Hollywood-slut.

Vuxna, dysfunktionella relationer, särskilt i franskt format, är inget vi inte sett förut. Och som väntat av en filmad pjäs blir det en överdos av dialog i det här dramat om en middag som spårar ur. Men välskrivet manus och järnstarkt spel gör den sevärd.

Efter 13 år som en av Sveriges populäraste musikfestivaler utvidgar Peace & Love i Borlänge sina vyer och startar en egen filmfestival.

Ännu en musikal får liv på vita duken och återigen är det i nostalgins anda. Här är det 80-talsrock på en sjabbig nattklubb som gäller och visst är det underhållande även om jag hellre sett mer humor och mindre klyschor, överspel och sockersöta huvudrollsinnehavare.

Då och då försöker sig svensk filmindustri på sig genrer som Hollywood bemästrat i mannaminne. Tyvärr blir det oftast riktigt uselt – som i bioaktuella ”Mörkt vatten” eller de här lågvattenmärkena…

Det är självfallet välkommet att inom svensk film kliva ur standardgenrer som deckare och slapstickkomedi. Men ska man göra en psykopatthriller värd namnet behövs en sympatisk hjälte, en intressant skurk, en vettig intrig… Ja, allt som den här filmen tyvärr saknar.

Är man amerikansk turist i en skräckfilm är man tydligen tillåten att bete sig hur dumt som helst. Som att till exempel åka på en förbjuden, improviserad guidad tur i efter kärnkraftskatastrof övergiven stad i Ukraina. Visst hoppar man till ibland men i övrigt är det mestadels korkad dialog och en massa springande som gäller.

Wes Anderson slår åter till med sin kufiga humor och skildrar ung kärlek i en simpel men finstämd historia om en småstads jakt på två förrymda barn.

Alla måste börja någonstans… Även den största Hollywood-stjärnan var tvungen att inleda karriären med en mindre tacksam roll i någon obskyr rulle. Men det finns de som dykt upp först där man minst anar det.

Den nya, envisa moderna sagotrenden. Dags för andra omgången av Snövit i en mörk, tungt beväpnad actionvariant som lider av ojämna huvudrollsinnehavare och regissör men förmår ändå att leverera ett snyggt och välförpackat stycke äventyr.

Ridley Scott återvänder till genren han en gång slog igenom med. Med ”Alien” åt sidan, finns det gott om andra gamla science fiction-rullar du lär ha undgått, men som kan vara värda en titt.

Männen i svart är tillbaka – det är dock inte den humor, fantasi och charm som gjorde originalfilmen till en 90-talsklassiker. Krut har lagts på story, action och effekter men särskilt underhållen blir jag inte – och Tommy Lee Jones är knappt med i filmen.