Vilken upplevelse det var att se denna film. Den bockade av alla boxar, absurd, rolig, dramatisk, skrämmande och hypnotisk på en och samma gång. Som en blandning av Haneke, Von Trier, Bergman och Fellini. Mycket av det bästa helt enkelt, med scener är laddade till max och tar andan ur en. Det är såhär en film ska vara, den ska roa, kittla, beröra och kännas på ett närmast fysiskt plan. Betyget blir 5/5.

Jag kan inte låta bli kittlas av tanken att de som ger denna film full pott också gärna hade suttit med på apmiddagen på slottet. Personligen tycker jag filmen mest känns som en vilsen strävan efter något som aldrig riktigt infinner sig. Jag ser jag ett gäng välspelade och putslustiga sketcher staplade på varandra i ett perfektionistiskt skal av snygga bildvinklar och samhällssatir. Men är det en bra film? Inte särskilt. Den röda tråden är silkestunn. Apscenen exempelvis, den kanske mest minnesvärda, bidrar inte på något sätt till handlingen utan hade kunnat klippas helt utan synliga sömmar. Men snyggt som attan är det. 2/5

Den här filmen är inte min sinnebild av hur en bra film ser ut. Huvudpersonen Christian går omkring passivt hela filmen och hamnar i diverse obekväma sociala situationer. Gång på gång på gång. Han saknar liksom liv i sitt liv. Kan inte rekommendera den, förutom kanske till min syster som hämnd för att hon fick mig att se "Hundpensionatet" förra veckan.

Jag ska vara helt ärlig. Väldigt ärlig. När gick ut från Göta efter att jag sett The Square så kunde jag inte låta bli och tänka på den. Även när jag låg i min säng och surfade på YouTube så kunde jag fortfarande inte sluta tänka på filmen och dess budskap som den förmedlade. Ruben Östlunds film var utan tvekan fantastisk. Ruben visionerar en nära framtid där monarkin har avskaffats och varje del och vår rika historia och kultur har monterats ner för att göra plats åt ett modernt konstverk som säger sig förmedla respekt och tillit mellan människor. Till och med Stockholms slott har blivit ett museum där pretentiös och ytlig postmodern konst flödar. Detta är ett samhälle där den postmoderna mentaliteten i slutändan förråder de i grund och botten goda värderingar som de påstår sig att förmedla på grund av girighet och personlig längtan efter uppmärksamhet. Där överdrivet och ytligt nytänkande har lett till moderna konstverk som i grund och botten inte har något meningsfullt budskap förutom att skrika: "Hej! Jag är nytänkande! Se på mej, se på mej!". Ett exempel var högarna med stenskärvor med en stor neonskylt som säger "You have nothing". Man får inte ta bilder och när högarna rubbas till det minsta så ses det som en total katastrof. Jag frågade mig själv hela tiden vilket budskap som verket egentligen förmedlade, när jag i slutändan förstod att den inte hade någon mening som var betydelsefull eller relaterbar. Det var bara ett tomt koncept som påstår sig vara nytänkande när den i själva verket var ett pretentiöst och ytligt spektrum som omedvetet symboliserar konstvärldens narcissism och själviska längtan efter uppmärksamhet. Skådespeleriet var utan tvekan starkt, särskilt Claes Bang som spelar Christian, huvudpersonen bakom konstverket Rutan, som i slutändan bevisar omedvetet sin egen misstro och fördom, det vill säga raka motsatsen till den budskap hans eget verk försöker förmedla. Det finns inget tvivel i att Ruben Östlund bevisar sin filmiska begåvning med The Square, och att han förmedlar ett överdrivet nytänkande samhälle som hånar och avvisar den rika svenska historien och ersätter den med meningslös och ytlig postmodern smörja. Jag går fullt ut med att säga att den förtjänar en Oscarsnominering!

Östlunds (kanske) vassaste film hittills! Ruben Östlund är antagligen den styvaste aktuella regissören i Sverige idag. Hans senaste film är en satir inom konstvärlden och liksom i filmen innan dess "Turist" ägnar han sig mycket åt perfektion i den tekniska faktorn med fantastiska insatser främst från fotografens sida. Fredrik Wenzel ger så många underbara bilder att man lätt kan se honom som ett av de vassaste filmfotografer. Östlund själv är såklart filmens styrka och drivkraft med ett mycket välskrivet manus och sin (som vanligt) magnifika regi. Skådespeleriet kan bara klassas som strålande! En av de starkaste fördelarna hos den här filmen är att Östlund lyckas med att göra filmen så galant bra och ändå hålla den väldigt jordnära. Det han vill förmedla genom sin film trycks inte alls ner i halsen på tittaren utan för det mesta är det en fråga om vad vi själva vill ta in. Karaktärerna är mer gjorda för att kännas verkliga än omtyckta. Som vanligt finns det minst en framstående scen som slår hårt och som alla andra säger jag apscenen med motion-capture-veteranen Terry Notary. Vildsintheten och stillsamheten och spänningen finns i samma anda, i samma scen, i samma rum. Filmens långa spellängd på två och en halv timme värkte överraskande inte alls mycket. Det kändes som en vanlig film på "bara" två timmar. Även om filmen har mycket att bära på den tiden så lyckas den exceptionellt. Det är lätt att förstå varför filmen vann den åtråvärda Guldpalmen i Cannes. Om "The Square" dock slår "Turist" som Östlunds bästa film vågar jag nog inte säga med säkerhet just nu, men det lutar nog åt det.

Ruben Östlunds super hypade film var inte så mycket att hurra för tyvärr :(. Visst den har sina poänger i hur människan reagerar i grupp, eller när något hotar den innersta kretsen (sina närmaste), och scenen med apmannen var både välgjord, skrämmande och grymt välspelad av Terry Notary, men det var den största tillgången på hela filmen i nästan 2,5 tim?! Och då krävs det lite mer kött på bena än artfull krimskrams av meningslöst bullshit!! Jag gillar Ruben, dont get me wrong, men hybrisen har stigit lite väl över huvudet när en film som denna prisbelönas med en guldpalm, vilket den absolut inte var värd. Då var Turist en mycket värdigare vinnare än detta spektakel... Men Filmen är absolut sevärd men får inget högre betyg än en godkänd trea... Cast: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl... AAA