I filmen ”Ur spår” från 2022 så lärde tittarna känna Lisa (Katia Winter) vars partyliv helt gått över styr och vi fick följa hur hon hittade rätt spår igen genom att åka Vasaloppet med sin bror Daniel (Fredrik Hallgren). I den här uppföljaren är det tre år senare och syskonens förhållanden med sina partners är helt ute och cyklar.
Lisa planerar en stabil framtid med polisen Anders (Ulf Stenberg), men känner sig instängd och en vild utekväll med gamla vänner förändrar allt. Daniel går i parterapi med sin fru Klara (Rakel Wärmländer), men har bara tankarna på den hårdträning inför cykelloppet Vätternrundan som han går in för med sin syster och sina grabbiga polare.
Konflikten mellan Daniel och Klara sätter käppar i hjulet för syskonens planer då paret bestämmer sig för att bli ett team i loppet som del av terapin. Efter oväntade omständigheter så gör Lisa istället sällskap med ett ex (Alexander Karim) i tävlingen. Det är som upplagt för samma typ av relationsdramatik med stänk av humor som den förra filmen bjöd på.
Mer konflikter än feelgood
Skillnaden den andra gången om är att den giftiga stämningen i relationerna intensifieras rejält och hamnar nästan helt och hållet i fokus. Det här är en mindre varm upplevelse än sin föregångare och den dråpliga komiken är närapå helt borta, men det fungerar ändå bra tack vare skärpan i dramatiken. Idrottsdramat är lika härligt medryckande när det här cyklas som när det åktes skidor i förra filmen.
Det finns en känsla av feelgood i hur kärleksrelationerna skildras, men de karaktärer som får ta del av den måste kämpa för att nå dit och inte ens när de gör det så är intrycket som publiken får att det är självklart att lyckan kommer att bestå. De emotionellt smärtsamma konfrontationerna tillåts att träffa hårt och även om det inte saknas komiska inslag så är den dominerande genren tydligt drama.
Claes Månssons lilla inhopp som veteran i Vätternrundan är det enda som är renodlat ljus humor, och även om han har uppenbart roligt i rollen så gör det övriga allvaret att han känns helt malplacerad. Det är ändå kul för nostalgiker av klassisk svensk komedi att se en så rutinerad räv koppla på charmen framför kameran.
De flesta karaktärerna som vi följer har dåliga sidor och deras handlingar, beteenden och attityder är stundtals av en typ som lär uppröra vissa tittare. Manuset försöker inte att tona ner detta det minsta och inget varken romantiseras eller fördöms. Det är publiken som själva avgör vad den tycker är moraliskt rätt och fel och det känns befriande.
Katia Winter är återigen fenomenal
Skådespelarna får bitvis krävande roller att hugga in på och de gör det med ambition att ge känslorna trovärdig tyngd utan att för den skull tappa bort glimten i ögat när den behövs. De klarar balansgången ypperligt. Winter är återigen fenomenalt uttrycksfull med små medel och gör den förvirrade Lisa till en person som vi bryr oss om oavsett hur vi känner inför hennes handlingar.
Hallgren och Wärmländer är de som ska stå för de mest bittra och deras karaktärer är de som attackerar varandra med de mest sårande utbrotten. Orden de spottar ur sig träffar som stänk av frätande syra. Samtidigt lyckas de låta oss tittare ana något fint mellan dem som kanske kan räddas. Den empati för alla karaktärer som filmen lyckas väcka ser till att det hoppfulla budskapet når fram och berör våra hjärtan.
En enorm tillgång är att Mårten Klingberg även denna gång sitter i registolen och med säker hand från startskott till målgång styr produktionen till att bli lyckad underhållning med starka emotionella svall och ser till att all eftertanke som filmen ska väcka ges utrymme att sjunka in. Han visade med sina filmer i ”Beck”-serien vilket ultraproffs han är och han bekräftar det med råge här.
”Ute och cyklar” är ett kärt återseende med karaktärer som i alla fall jag inte kan få nog av att följa, och om en tredje film skulle göras så vore det glada nyheter. Jag hänger gärna med på ännu en idrottsutmaning med Lisa och Daniel.
”Ute och cyklar” släpps på Netflix den 23 maj.
