Varje år när Netflix öppnar den nya tomtesäcken så är det med förväntan och spänning som jag tar emot klapparna i den. Speciellt det första paketet är jag begeistrad på för man vet att det är där kvaliteten bland årets produktioner med högtiden som huvudtema finns.
Juletid är en tid som ska inspirera människor att öppna sina hjärtan mer. Det är då familjen är viktigast och generationer inom den förenas i glädje oavsett om livets motgångar gör tillvaron svår. Tillsammans är släkt och familj starka. Budskapet har ropats ut i evighet i film och böcker, men på jul blir det aldrig utslitet och inte när det görs med den här filmens hjärta.
Ett energiskt tillskott till familjen
Mest ljus har den här filmen, byggd på W. Bruce Camerons bok med samma titel, riktat mot familjens fyrbenta medlemmar. Berättare och huvudperson är bassetthunden Winstead som har åldrats vid sin matte Sanders (Dennis Quaid) sida och varit troget stöd genom såväl lycka som tung sorg. Den som haft eller har en älskad pälsklädd livskamrat kommer förstå och bli djupt berörd.
Nu är Sanders änkeman och bor tillsammans med Winstead i sin vuxne sons hem. Där är det aldrig lugnt. Den stressade svärdottern Juliana (Kathleen Rose Perkins) är ständigt i konflikt med den rebelliska tonårsdottern Ello (Brooke Lena Johnson). Två vilda små grabbar gör huset osäkert med sina hyss. Dessutom blir den övergivna corgivalpen Ruby ett oväntat, och mycket energiskt, tillskott till familjen.
Dubbelt upp av populära inslag
Sonen Hunter (Milo Ventimiglia) har problem med att balansera jobb och familj och dennes elaka chef Mrs. O’Brien (filmens regissör Cathryn Michon) hotar honom ständigt med uppsägning. Samtidigt är äktenskapet i gungning. Allt förändras när sjukdom slår till. Inget i berättelsen är nytt för genren, men det görs på ett medryckande och engagerande sätt.
Det här är familjefilm deluxe. Berättelsen satsar på inslag som alltid går hem i film som ska samla gammal som ung för en stunds mys framför tv:n. Två söta barn, två gulliga djur och två intriger med spirande romantik gör så att vi får dubbel dos av dessa av publiken omtyckta typerna av inslag. Det känns ändå aldrig för mycket.
Dennis Quaid och Mary Steenburgen är njutbara
Även om allt inklusive tyngre teman som sorg presteras med lätt hand så innebär inte det att jag inte blir berörd. Vid flera tillfällen så blir det rejält känslosamt och näsdukar rekommenderas att ha redo för tårar av både glädje och mer hjärtskärande sort. Mest av allt förtjänar filmen en eloge för hur bra den lyckas med att blanda roliga påhitt, gullighet och mänskligt drama.
Skådespelarna känns alla som att de trivs och har väldigt trevligt. Den känslan smittar av sig på publiken. Karaktärerna känns äkta och samspelet mellan dem lika genuint. Mary Steenburgen har naturlig värme som Sanders romantiska intresse. Hon och Quaid är en njutning att se synka. Thomas Hayden Church ger livfull röst till Winstead.
Lusten att julpynta väcks
Traditionen i en julfilm från Netflix är att en ofta kvinnlig 90-talsstjärna med kultstatus ska dyka upp. Här får nostalgikerna Jennifer Tilly i en roll där hon får spela på sin sexiga karisma och trots lite tid i bild ger hon fansen vad de vill ha.
”A Dog’s Perfect Christmas” charmar, värmer och förmedlar högtidens anda utan att bli det minsta översockrad. Den är en julfilm som gör det den ska göra och väcker lusten att julpynta hemma och skicka inbjudningar till släkten. Nu blir det spännande att se hur resten av årets paket från Netflix är.
Snabbfakta A Dog’s Perfect Christmas
Regi: Cathryn Michon
Skådespelare: Dennis Quaid, Milo Ventimiglia, Kathleen Rose Perkins, Brooke Lena Johnson, Mary Steenburgen, Ethan Loomis, Cathryn Michon, Jennifer Tilly
Genre: Komedi, Drama
Speltid: 1 tim 41 min
Finns på: Netflix
Biopremiär: 4 november 2026