Terrorn fortsätter i småstaden Shadyside och återigen reser vi tillbaka i tiden, denna gång till 1988. High school-tjejernas största mål är att bli baldrottning på skolans kommande tillställning. Men medan Lori (India Fowler, ”The Agency”) mobbas av skolans populära tjejer med den hjärtlösa Tiffany (Fina Strazza, ”Paper Girls”) i täten så verkar en mördare vara ute efter de som ligger bäst till i tävlingen.
De första tre ”Fear Street”-filmerna, regisserade av Leigh Janiak och baserade på R.L. Stines bokserie, var en sammanvävd trilogi. Här fanns inspirerade variationer på såväl 1990- och 1970-talets slasher-filmer samt 1660-talets häxjakter. Denna fjärde, fristående del siktar in sig på 1980-talets slasher-era och såväl titel som story flirtar öppet med gamla Jamie Lee Curtis-rullen ”Prom Night”.
Man återskapar skickligt tidseran med mode och musik (inklusive Roxettes ”The Look” i en härligt fånig koreografi). Det är dock trygga, väntade val som tydligt är tillrättalagda för en yngre publik utan referenser till perioden. Mest kul är dess tidslämpliga respekt för skräckgenren, vilket symboliseras främst i Loris Fangoria-läsande bästis (Suzanna Son, ”Red Rocket”) med ”Zombi”-affisch på väggen. Det snackas om ”The Lost Boys” och på en biograf ser rollfigurer på ”Phantasm II”. Man parodierar till och med den kända discoscenen i ”Prom Night” i en absurd danssekvens.
Det är en (kanske lite väl) simpel, underhållande men ojämn slasher som kan roa men knappast chockera fans av genren. Morden är som bäst lagom kreativa men vi får aldrig riktigt lära känna offren så det är lite svårt att bry sig. De flesta karaktärer är relativt platta stereotyper, inklusive den suspekta vaktmästaren.
Humorn fungerar någorlunda bättre än skräckelementen. Mycket fokus är på den ”Mean Girls”-liknande intrigen kring det populära tjejgänget, vilket till och med inkluderar den förbjudna flirten med Tiffanys söta pojkvän och forcerat fejkade komplimanger. Strazza är stabil som elak mobbare och det hela får en ganska tillfredställande slutkläm i upplösningen.
Vår hjältinna är även hon av den trygga, lite tråkiga sorten. Fowler är bra men Lori är den klassiska typen som plågas av familjetrauma, tillfälligt överger bästa väninnan för den bildsköna drömkillen (David Iacono) och drömmer om ett att fly hemstaden för ett bättre liv. Hon är inte den värsta men inte heller en särskilt minnesvärd final girl.
Det puttrar på okej men får en välbehövd dos adrenalin sista halvtimmen med lite spännande jakt och fight-scener. Här finns även en del blod och splatter av den lite överdrivna sorten – det blir lite väl många lemmar som kapas för att blodet ska spruta åt alla håll.
Begåvade skådespelare hjälper att lyfta materialet. De unga aktörerna gör vad de ska medan suveräna Lili Taylors välkomna närvaro alltid piggar upp i sådana här sammanhang (”The Conjuring”, ”Leatherface”, ”Eli”). Extra kul är dock att se Chris Klein (”American Pie”-filmerna) och inte minst den vanligtvis lite bleka Katherine Waterston (”Alien: Covenant”) som Tiffanys odrägliga föräldrar.
”Prom Queen” bleknar aningen i jämförelse med de tidigare, mer inspirerade ”Fear Street”-filmerna och lär fungera bättre för en yngre publik snarare än slasher-fans uppväxta med de filmer som refererar till. Men som småkul tidsfördriv funkar den fint och den är definitivt bättre än de flesta titlarna i själva ”Prom Night”-franchisen (vilket inte säger så mycket…).
”Fear Street: Prom Queen” går just nu på Netflix.