När ”Medan vi faller” hade premiär 1995 var det som att ett filmiskt slagträ hade kastats rakt in i den franska offentligheten. Mathieu Kassovitz, endast 27 år gammal, presenterade en vision så rå, så poetisk och så ilsket kompromisslös att det ekade långt utanför Parisförortens grå betong. Idag är den inte bara en film – den är ett monument.
”Medan vi faller” är en del av den banlieue-filmtradition som i spåren av 80- och 90-talets ökande sociala spänningar tog sin plats i den franska filmkulturen. Den följer tre unga män – judiske Vinz, arabiske Saïd och afrikanske Hubert – genom ett dygn av stillastående ilska i en Parisförort efter att deras vän misshandlats av polisen. Resultatet är ett verk som samtidigt fungerar som politisk pamflett, urban tragedi och audiovisuell konst.
Formmässigt rör sig filmen mellan det dokumentära och det stiliserade, i en slags hybrid som påminner om italiensk neorealism men med tydliga lån från amerikansk independentfilm och hiphopvideons visuella språk. Kassovitz placerar kameran mitt i verkligheten, men han låter den också dansa – som i den berömda svepande tagningen över förorten till tonerna av DJ Cut Killer som blandar Edith Piaf med KRS-Ones “Sound of da Police”.
Det är en film där musiken är politisk, där varje ljudval bär en laddning. Kassovitz har själv pekat på “Do the Right Thing” (1989) av Spike Lee som en viktig inspiration, och likheterna är tydliga – båda filmerna behandlar rasrelationer, polisvåld och ett samhälle på bristningsgränsen, med en formmässig nerv som aldrig släpper.
Att filmen är i svartvitt är inte bara ett estetiskt val – det är ett ideologiskt statement. Genom att skala bort färgerna drar Kassovitz tydliga linjer mellan liv och död, polis och civil, vi och dem. Foto – signerat Pierre Aïm – är genomgående kargt men precist. Det för tankarna till Robert Bressons avskalade stilism, där varje rörelse och blick får en andlig tyngd.
Men ”Medan vi faller” är också ett inlägg i den franska filmhistorien, som en slags postmodern motsvarighet till Jean-Luc Godards “La Chinoise” (1967). Båda filmerna skildrar unga människor i politiskt uppror – men där Godard ironiserar och leker med formen, hugger Kassovitz med sylvass realism. Han är arvet efter 68, men utan illusionen om revolutionens romantik. Här finns bara tomma lägenheter, utbrända bilar och ett samhälle som tittar bort.
Dialogen är lika poetisk som den är brutal. Det kanske mest berömda citatet från filmen – ”jusqu’ici tout va bien…” (So far, so good) – återkommer som ett mantra. Det sägs av en man som faller från en byggnad och försöker övertyga sig själv att det kommer gå bra, trots att marken närmar sig. Det är en perfekt metafor för samhällets förhållande till sina marginaliserade grupper: förnekelse inför det oundvikliga. Fallhöjden är enorm, men någonstans hoppas man fortfarande att det ska gå att landa mjukt.
Karaktärerna i ”Medan vi faller” är på många sätt postmoderna antihjältar. Vinz, med sin fingerpistol framför spegeln, är inte bara en Travis Bickle-referens – han är en ung man som desperat försöker spela en roll i ett drama han inte själv skrivit. Det är också en kommentar till representationen av unga män i filmhistorien: gangstern, rebellen, martyren. Men Kassovitz vägrar glamorisera. Han ger oss en värld där varje val är fel val, och där våld föder våld i en loop utan slut.
Hubert, å andra sidan, är filmens moraliska samvete – en slags banlieu-version av en bressonsk helgonfigur. Han vill inte slåss, men han vet att fred inte räcker. Hans kroppsspråk är tyngt av resignation. Saïd, den munvige medlaren, är filmens rytm, dess nervösa energi – och kanske den mest realistiska av de tre.
Trettio år senare brinner förorterna fortfarande. Kassovitz har själv sagt att han önskar att filmen blivit irrelevant, ett tidsdokument snarare än en spegel. Men polisvåld, segregation och systematiskt utanförskap är fortfarande dagliga realiteter – inte bara i Frankrike utan globalt. Från George Floyd till upploppen i Nanterre 2023 – ”Medan vi faller” är inte passé. Den är en varning som fortfarande blinkar rött. En påminnelse om vad som händer när samhället ignorerar sina sår.
Kanske är det därför filmen fortfarande visas på filmvetenskapliga utbildningar världen över. Inte bara som ett exempel på 90-talets franska filmvåg, utan som ett levande dokument över filmens politiska potential. Ett bevis på att cinema verité kan se ut som en musikvideo. Att stil och budskap kan gå hand i hand. Och att ett enda skott – det sista ljudet i filmen – kan säga mer än tusen repliker.