Fyra år efter att hon vann Guldpalmen för den provokativa ”Titane” återvänder Ducournau till Cannes med en mer återhållen, men lika utmanande film.
”Alpha” är ett socialrealistiskt skräckepos, som skickligt balanserar mellan spökhistoria, pandemifilm och ett gripande drama. I din kärna återfinns dessutom en tonårsberättelse om uppväxt och sexuellt utforskande.
Alpha är en trettonårig flicka som lever ensam med sin mamma, en läkare som varje dag hjälplöst bevittnar förödelsen som orsakas av ett mystiskt blodvirus som härjar. Viruset marmorerar de smittade, som plågsamt hostande får gå döden till mötes. När Alpha en kväll kommer hem med en hemmagjord tatuering på armen, fruktar hennes mamma att hon kan ha smittats.
I skolan sprids ryktet bland Alphas klasskamrater och hon blir måltavla för mobbing och utfrysning. Mitt i allt detta dyker plötsligt Amin, Alphas drogberoende morbror, upp.
”Alpha” är på något plan en sorts aidsallegori, men som också kan tolkas som en historia om vilken pandemi som helst. Liksom i hennes briljanta debutfilm ”Raw” och till viss del även i ”Titane” utforskas även i denna hur familjetrauman överförs i generationer. Vilket kan ses som den verkliga smittan.
Också i ”Alpha” återfinns klassiska element från body horror-genren. I närbilder ser vi nålar penetrera huden, blod som väller upp ur gamla sår och kroppar som kröks i våndor. Filmen är mindre explicit än hennes tidigare verk, men det visuella obehaget och kroppens mutationer, har här ett desto kraftfullare symboliskt värde.
Åsynen av till exempel blod, kan dessutom vara både skrämmande och vacker. En av de vackraste visuella scenerna utspelar sig i skolans simbassäng när Alpha slår i huvudet i kanten. Hon hamnar mitt i en röd pöl, som liksom svajande dansar runt henne, medan de andra eleverna i skrikande desperation försöker ta sig ur vattnet. Bilden är hemsk, men också fängslande.
Det finns många gripande scener. Som när en liten Alpha drar linjer med en tuschpenna mellan nålmärkena på sin morbrors arm. Eller varje gång mamman återupplivar sin bror som medvetet överdoserar. Eller när Alpha sorgset, men med sympati i blicken iakttar sin lidande morbror i ännu en abstinensyra.
I titelrollen imponerar den unga nykomlingen Mélissa Boros stort, liksom gör Golshifteh Farahani som hennes mamma. Men det största intrycket bjuder Tahar Rahim på. Han gör den mycket utmärglade och gravt ärrade Amin med plågsam övertygelse. Prestationen är otäckt trovärdig och det fysiska agerandet är krävande för mig att se och måste ha varit ännu mer krävande för honom att göra.
Det här är inte Ducournaus bästa film, men den är den mest hjärtknipande.
Jag faller i gråt flera gånger och det river i mitt bröst när Amin ber om att inte bli väckt om han lyckas somna efter en sil. Regissören målar upp en dyster och polariserad värld där tragedier avlöser varandra. Rädslan för smitta förlamar och skapar ännu mer distans mellan människorna. Genom mörkret kan man ändå ana små glimtar av hopp och mänsklig värme.
Dramaturgin verkar till en början rätt linjär, men ganska snart inser vi att det är två parallella berättelser som löper sida vid sida. Det vackra fotot går i olika toner av blått eller rött beroende på viken berättelse som återges. Hur dessa hänger ihop får man fundera på. Filmen ger ledtrådar, men kräver tålamod och uppmärksamhet tillbaka, och belönar dem som har det.
”Alpha” är ett skrämmande och vackert socialrealistiskt drama som innovativt sträcker sig över genregränserna. Detta är en film att helhjärtat hänge sig åt, med tillförsikt om man är äckelmagad.
Filmens styrka ligger i hur den med suggestiva bilder och ett otroligt soundtrack väcker känslor och lockar till eftertanke. Varje detalj räknas i klurandet av vad historien egentligen handlar om. Och trots att detaljerna är många och lite spretiga, knyts de ihop till en oerhört komplex och fascinerande helhet, som sent kommer lämna mig.