Interstellar 2014

Äventyr Sci-Fi Thriller
USA
169 MIN
Engelska
Interstellar poster

Synopsis

"Interstellar" tar oss till en nära framtid där jordens tillgångar börjar ta slut. En grupp forskare får ett avgörande uppdrag - att resa till andra stjärnsystem och utforska om vi har en framtid i rymden.
Ditt betyg
4.0 av 2,651 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

3 november 2014 | 19:15

Christopher Nolans triumf

Christopher Nolans emotsedda rymdepos lyckas i sina bästa stunder med att få tanke och känsla att harmonisera på ett sätt som ytterst få moderna science fiction-äventyr klarar av. "Interstellar" är en triumf som aldrig riktigt erövrar titeln Mästerverk, trots att den många gånger kommer nära.
Ingenjören och tvåbarnspappan Cooper (Matthew McConaughey) har liksom många andra varit tvungen att ändra sin yrkestitel till bonde, eftersom befolkningen på den döende jorden är i akut behov av mat, snarare än förbränningsmotorer. När det visar sig att NASA har upptäckt ett välplacerat maskhål i vårt eget solsystem beslutas det raskt att Cooper ska ratta en rymdfärja igenom det för att söka efter nya, beboeliga världar. Detta innebär att han måste skiljas från sin unga och överintelligenta dotter Murph (även från sin son, men det gör man inget nummer av), kanske för alltid.
 
När man kryssar mellan svarta hål och andra kosmiska oroselement hamnar nämligen, får vi veta, tiden i svårartad obalans. På andra sidan maskhålet kan en timme för Cooper och hans team innebära att flera år förflyter på jorden. Det rör sig alltså om en ännu jobbigare variant av vad som drabbade den i hypersömn försänkta Ellen Ripley mellan ”Alien” och ”Aliens”, då hon vaknade upp till beskedet att hennes dotter hade hunnit dö av hög ålder hemma.

I besättningen på denna löjligt riskabla färd ingår fysikern Dr. Rand (Anne Hathaway) och en klossliknande robot vars humornivå kan justeras i procentenheter. Jag gissar att den här roboten, som man kan se som en smartkäftad variant av HAL 9000 i ”2001: A Space Odyssey”, kommer att dela biopubliken i två läger. Själv befinner jag mig tveklöst i det läger som gärna hade sett att Christopher Nolan löste utformandet av den obligatoriska talande artificiella intelligensen – som alltid måste finnas på rymdskepp i framtiden – på ett helt annat sätt.

Lyckligtvis drunknar detta irritationsmoment ganska omgående i spektakulära rymdlandskap, svettiga spänningsmoment och tankeprovocerande teorier, förmedlade i allmängiltig form.  Nolan har lagt ribban högt med ”Interstellar”, och han lyckas allt som oftast i sin ambition att nå högre, visuellt och konceptuellt, än han har gjort tidigare.
 
Lite för ofta dröjer han sig kvar i flåsig sentimentalitet, och tempot saggar vid ett par tillfällen under de nästan tre timmar som ”Interstellar” tar i anspråk. Förväntningarna på ett fulländat mästerverk från en av de senaste tio årens mest populära regissörer infrias på det hela inte. Kanske har det att göra med den tendens till att vilja vara allomfattande som Nolan uppvisar, möjligtvis hade filmupplevelsen gagnats av ett något stramare och djupare fokus, fått vara någon halvtimme kortare.

Men det är en prestation, inte minst tekniskt, att levandegöra komplexa företeelser som förvrängd rumstid och svarta hål och att få dem att samsas med en basal men innerlig och fungerande historia om kärlek och människans förhållande till sin planet och till tiden i allmänhet. När Nolan får spinna loss ordentligt – femdimensionella existensformer, någon? – tangerar ”Interstellar” gränsen för sådana science fiction-klassiker som redan har nämnts i den här texten. Det är bara det att han aldrig spränger den.
| 3 november 2014 19:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (8)
5
Efter ca 5:e titten är läget oförändrat; Det är fortfarande den bästa filmen jag sett. Den har ALLT. 5/5
Läs mer
5
EN RELIGIÖS ERFARENHET Interstellar (2014) är kanske blockbuster-auteuren Nolans mest ambitiösa och till viss del mest polariserande film hittills; den har delat både kritiker och publik i två läger - de som hyllar den som en efterträdare till Stanley Kubricks ”2001 a Space Odyssey”, och de som avfärdar den som en smula sentimental. Nolan har sagt att hans filmer bäst tillgängliggörs om man låter sig uppslukas av filmen, och inte behandlar filmerna som ett korsord eller pussel, eller som om det är ett skriftligt prov efter filmvisningen. Jag instämmer till fullo, helheten är viktigare än delarna, vilket är en vital påminnelse i en tid då cyniska youtubers i pseudoakademisk anda dekonstruerar filmer till dess minsta beståndsdelar bara för att göra en komisk poäng för sin egen vinning. När jag låter Interstellar skölja över mig så är upplevelsen närmast en religiös och andlig erfarenhet, något som skakar om mitt innersta väsende, varpå jag vill hävda att Interstellar är främst en poetisk film med intentionen att säga oss någonting om livet, snarare än en film med hard scifi-vetenskapliga ambitioner (även om nobelpristagaren Kip Thorne är filmens medproducent och vetenskapliga rådgivare). Kärnan i Nolans rymdäventyr är de mänskliga relationerna samt den subjektiva upplevelsen av verkligheten. Mer specifikt är Interstellar en film om föräldraskap, där Nolan dels berör rädslan om att gå miste om sina barns uppväxt (”I'm not afraid of death. I'm an old physicist - I'm afraid of time.” som Michael Cains karaktär professor Brand uttrycker det), men också den självutplåning av det egna jaget som föräldraskap innebär. Coopers replik ”Once you're a parent, you're the ghost of your children's future” fångar både essensen av föräldraskapet men också konflikten mellan föräldraskap och det egna jagets självbevarelsedrift. Nolan lyckas därmed sätta ord på den mystiska perspektivförskjutning som uppstår i och med föräldraskapet, där jaget får kliva åt sidan för en tid till förmån för de nya livet. Ett perspektivbyte som medför en smärtsam insikt; jag är bara en stafettlöpare som för facklan vidare, och snart kommer min egen existens att reduceras till blott minnen hos andra människor. KOLLISION MELLAN DET OBJEKTIVA OCH DET SUBJEKTIVA, OCH KÄRLEKEN SOM EN VARIABEL Återkommande teman i Nolans regigärning är hans utforskande av kontraintuitiva fenomen, såsom upplevelsen av tid, minnen, medvetande och identitet, drömmar och verkligheten, och där Nolan ofta ställer den subjektiva upplevelsen i relation till den objektiva verkligheten. I Memento, Insomnia, The Prestige och Inception behandlar Nolan den subjektiva verkligheten av medvetandet och sinnenas perceptuella förmåga, och detta i relation till den objektiva verkligheten. I Interstellar fortsätter Nolan med samma tematik, och denna gång handlar det om spänningen mellan den objektiva, rationella och empiriska vetenskapen av universum, och den subjektiva, unika och individuella upplevelsen av universum, och om dessa två perspektiv kan förenas på något sätt. I denna spänning, mellan det objektiva och subjektiva, finns det slående likheter mellan Interstellar och Chris Markers klassiker ”La Jetée” från 1962; båda filmerna använder kärleken som en del av det subjektiva perspektivet av verkligheten och som en nödvändig variabel i människans tillvaro. I La Jetée har större delen av mänskligheten gått under i ett världskrig, och de få människor som överlevt apokalypsen leds av några vetenskapsmän som försöker ändra historien genom tidsresor. Det som möjliggör tidsresande i La Jetée är protagonistens minne av en kvinnas leende. Där flera personer misslyckats med tidsresor och blivit galna - då deras medvetande inte klarade av att resa i tid och rum - lyckas protagonisten med tidsresan tack vare minnet av en kvinna från sin barndom. De subjektiva upplevelserna såsom minnen och kärlek, är de fasta punkter som tillåter protagonisten att orientera sig i en kaotisk och fragmenterad värld, det får honom att skapa ordning och mening och därigenom möjliggöra tidsresor. I Interstellar, liksom i la Jetée, är kärleken en variabel som genomkorsar tid och rum. Inte nödvändigtvis bokstavligen, såsom Anne Hathaways karaktär Brand låter påpeka i sitt desperata samtal med Cooper, utan Interstellar låter istället fråga sig om vårt inre jag, källan till våra subjektiva erfarenheter, existerar och kan påverka den objektiva verkligheten. Kärleken kanske inte ska ses som en naturkonstant, men som ett kitt i vilket vår existens görs meningsfull. Då vår kropp är en fånge och slav under rum-tidens tyranni, är kärleken till våra nära det hos oss som kan sträcka sig utanför rum-tiden. Vilket också Cooper upptäcker i det flerdimensionella rummet – ett rum som går bortanför rum-tidens fyra dimensioner. Nolans beskrivning av kärleken i Interstellar, som en viktig variabel i människans liv, kan också ses som en parallell till den kristna teologins syn på kärlek. Sonen, Kristus, vilket är Ordet som blev kött, är också den person vilket hela universum vilar på. Hans talade ord upprätthåller universum - han är gudspartikeln bokstavligen, den yttersta konstanten, enligt Paulus. Sonen upprätthåller allt, och sonen är kärlek. Kärleken är därför i den kristna föreställningsvärlden – bokstavligen - en naturkonstant, en naturlag. Jag tror inte Nolans intentioner var att koppla samman filmen med kristen teologi, men att parallellen finns där är oerhört vackert och skapar ett mervärde till filmen för den som beaktar de kristna teologiska aspekterna. MUSIKEN Kan någon med ord fånga storheten i Behovens nionde symfoni? Hur skulle någon kunna lyckas med det när ett musikstycke av Behovens kaliber är en reell upplevelse, skrivet på ett annat språk en de verbala?! På samma sätt är Hans Zimmers musik i Interstellar obeskrivbar. Musiken är ett existentiellt mästerverk beståendes av kontrastrika dikotomier och paradoxer - där ångest och trygghet, rädsla och kärlek, övergivenhet och ett inneslutande, kyla och värme möts i en corpus som skänker åhöraren en fysisk upplevelse som sällan varit så påtaglig i en film. Klangen är noga vald att återges så organiskt som möjligt för att därmed ge liv åt de metafysiska frågor som berörs i filmen, och som här får symboliseras av kyrkorgelns melankoliska toner. Ju längre bort från jorden som rymdskeppet Endurance reser, desto mer förvrängs instrumentens klang, vilket effektfullt gestaltar den förvrängning vår existentiella resa tar när vi närmar oss det okända. Det är få kompositörer som kan väcka en sådan nerv till filmens narrativ som Hans Zimmer gör i Interstellar. Sergio Leone och John Williams är två andra giganter som lyckat med konststycket att skänka autenticitet till filmer genom sina geniala kompositioner, och Zimmer kan utan tvekan sälla sig till den skara av kompositörer vars musikstycken kan räknas som livsförändrande. FOTO Det finns mycket att säga om Nolans förkärlek till filmkonsten och dess visuella aspekter; hans förespråkande av analog film framför den digitala, hans böjelse för praktiska effekter före CGI, hur han har trotsat gängse konventioner och filmat med IMAX 70 mm för liveactionfilmer, hans säkra hand gällande att regissera och visualisera stora händelser på skärmen, etc. etc. Interstellar är inget undantag. Liksom Kubrick i 2001 A Space Oddyssey, är Interstellars tveklöst starkaste sida dess foto (och dess musik). Hoyte van Hoytemas foto – vars hantverk i Interstellar är influerad av bland andra Tarkovskys och Malicks arbeten - är dynamiskt, storslaget och framför allt existentiellt; fotot får oss att inse vår egen litenhet i det ogripbart stora universum. Liksom musiken är fotot i Interstellar närmast en fysisk upplevelse som tränger sig nära inpå och skapar nya muskelminnen hos betraktaren. AVSLUTNING Mycket mer finns att säga om Interstellar, om dess filosofiska influenser, om dess rika symbolspråk etc. Men liksom Bethovens, Wagners eller Verdis symfonier är upplevelser som inte helt och fullt kan återges med ord, är Interstellar i allra högsta grad en upplevelse bortanför språkets begränsningar. Jag är hänförd, närmast religiöst berörd av denna film.
Läs mer
5
Interstellar var en film som jag länge haft planer på att se, och när den gick på bio var jag flera gånger nära på att gå med en kompis (också han ett fan av Nolan). Flera månader efter att den blev bioaktuell i Sverige så var jag och min tolv år gamla lillebror själva hemma. Vi bestämde oss för att gå till Coop och hyra en film. Det blev Interstellar, då jag själv är ett stort Nolan-fan och min bror tyckte filmen verkade cool. Vi bunkrade upp med chips, satte oss i soffan med filtar och tryckte på "play". Nästan tre timmar senare, 169min för att vara exakt, satt vi båda och bara gapade, utan att säga något på en stund. Sedan sade jag "den var bra", och visste att det inte på långa vägar gjorde filmen rätta... Christopher Nolan har ett sätt att göra film på som är unikt, titta bara på andra mästerverk som The Dark Knight och Inception. Med Interstellar visar han mig återigen att han är en av vår tids bästa regissörer. Filmen, som har en grundstory som är enkel nog, är en salig blandning av fantastiskt skådespeleri, otrolig musik, tankeväckande teorier och twists samt specialeffekter nivå mindblowing. Hans Zimmer är en legend inom filmmusik, och detta är något alldeles speciellt till och med för att vara honom. Även fast grundstoryn som sagt är relativt enkel (människan har förstört Jorden och måste kolonisera en ny planet) så är Interstellar i sin helhet något av det mest komplexa och bästa jag någonsin har sett. Det enda jag hade velat ha annorlunda är att jag skulle gärna ha sett mer av Coopers (Matthew McConaughey) relation till sin son, då relationen till dottern Murph är central. Dessutom hade jag gärna velat veta mer om Wes Bentleys karaktär. Det jag finner mest fascinerande med Interstellar är att den fungerar som underhållning för människor i olika åldrar. Den fungerar självklart bäst för folk som har läst lite astronomi, kosmologi och/eller relativitetsteori. Själv har jag bara gjort det på gymnasienivå än så länge men tyckte att det räckte gott och väl. Men det roligaste är att min bror, tolv år gammal, också kunde uppskatta filmen nästan lika mycket som jag gjorde. Och det är bara en av anledningarna till att Christopher Nolans Interstellar är ett mästerverk.
Läs mer
Visa fler