Spoilervarning om du inte har sett finalsäsongen av ”Squid Game”.
Lekarna “Squid Game” har nu slutligen tagit sig över mållinjen med hjälp av sex mycket intensiva avsnitt. Jag kan garantera att dess många oväntade händelser världen över framkallade stress, gråt, en hel drös “åh nej”, och en stor dos ”wtf”. De kniviga spelreglerna ritar om spelplanen i realtid, något vi tyvärr måste acceptera – men vi också måste diskutera.
Inför mordspelens final staplade jag frågor på höjd och hoppades in i det sista på gensvar. Hur skulle det gå för vår nedbrutna Gi-hun? Får stackars Jun-hee föda (och behålla) sin bebis? Vad var egentligen “Front Man” In-hos motiv? Och även om jag var beredd på att få mitt hjärta utslitet – vem, eller vilka kommer att överleva?
Häng med – det finns mycket att prata om!
Knivar, nycklar och en kurragömmalek jag helst vill glömma

Knappt har dammet lagt sig efter skottsalvorna innan vi är tillbaka innanför de färgglada väggarna. Ja, sex månader har gått sedan säsong två men som väntat är säsong tre dess ”andra halva”. Stämningen vi möts av är värre än vad någon av oss hade kunnat förutspå. Allianser är brutna, vänner är döda, men självklart ska vi ju leka igen! Lek fyra är ju till och med något vi skulle kunna ha i ett svenskt ”Squid Game” – alla har vi väl haft roligt när vi lekt klassiska ”hitta mig om du kan”-kurragömma?
Mja, jag är inte så säker på att jag faktiskt vill leka längre. Detta visar sig inte riktigt vara en lagtävling, utan ett test ifall du klarar att gömma dig, eller har psyket att aktivt mörda en annan spelare. ”Knives and keys” är en moralisk tävling som likt “Marbles” lockar fram det allra värsta ur flera av karaktärerna. Jag kan inte låta bli att undra – hur hade man själv agerat om man behöver döda för att leva? Eller det andra scenariot – att skakande gömma sig i ett barnrum för att bara vänta på att bli mördad?
Karaktärer som visar sig från sin värsta sida ..

Jag jinxade tydligen rejält när jag inför säsongen hoppades att sympatiska Dae-ho (Spelare 388) skulle vara “den vi alltid trott”. Under spelets press erkänner han att han aldrig varit i marinkåren – så alla teorier kring militär-PTSD visade sig vara osanna. Hans sista tillfälle i livet blir en besvikelse på flera sätt. Både på grund av det udda hållet hans karaktär tar sig men även hans alltför hastiga förklaring till vad som hände. En så pass tongivande person som vi alla hade frågor kring skulle kunna ha fått mer utrymme.
En karaktär som jag däremot, med all rätt, dömde ut på förhand var MG Coin, “Amazing Myung-gi” (Spelare 333). Grabben kan hävda hur mycket han vill att han ”menar väl” med sina val, men vi ser igenom spelet. Redan i säsong två är det oklart var hans hjärta ligger då han balanserar mellan skyddande men likväl självisk. I säsong tre får han för stunden upprättelse men visar sig snart vara årets sämsta pappa. Dessutom kommer jag aldrig förlåta honom för säsongens mest smärtande mord. Jag vill inte heller leva i en värld med skräp som dig, Myung-gi.
.. och de vi gillar – men såklart förlorade

En sak är säker: ingen går säker i “Squid Game”. Där andra TV-serier och filmer har svårt att “kill your darlings” skyr “Squid Game” inte att gå rätt in i elden. Därför smärtar det rejält att förlora vår riktiga MVP Hyun-ju (Spelare 120) redan i andra avsnittet. Hon stod en sekund vid frihetens port men visade återigen prov på mod, styrka och empati även under brutal press. Jag skrek rakt ut när den helt onödiga attacken (återigen, Myung-gi, du suger) dök upp från ingenstans. Det här skulle ha varit vinnaren av ”Squid Game” om jag hade fått bestämma. Vila i frid, unnie.
En tvär motsats till rakryggade Hyun-ju hittar vi i Spelare 007. Att Yong-sik, knappast en James Bond, var en fegis visste vi däremot redan. Men att hans karaktär skulle sluta på detta vis var högst oväntat, även om jag aldrig gillat honom. Hans mamma Geum-ja (Spelare 149) däremot, visar sig vara en riktig fighter som kan se förbi sitt eget blod. Tyvärr äter även detta upp henne inifrån. Jag sörjer en karaktär som verkligen förtjänat att få leva ett lyckligt och lugnt liv långt ifrån mordiska medspelare. Dessutom sammanfattar jag att vi förlorat för många viktiga karaktärer alldeles för snabbt – varför är tempot så högt?
Kids, håll er borta från droger

Spelare 125, Min-su, är ännu en fegis som enligt shamanen “borde ha blivit spöke för längesen”. Även om jag generellt ser honom som rätt patetisk kan vi tacka hans hallucinationer för att vi får återse flera döda karaktärer. plus att han väcker liv i pojkdockan Cheol. Är det poetisk rättvisa när han till slut får tvåla till Nam-gyu (Spelare 124) ordentligt? Nja, jag blev ärligt talat mer underhållen av luriga Nam-gyu än besvikelsen Min-su.
På tal om att se saker som inte finns. Shamanen Seon-nyo (Spelare 044) fick ett passande slut i kölvattnet av just Min-sus suddiga blick. Visserligen slog hennes föraningar in (ond bråd död), men samtidigt var sannolikheten för detta riktigt hög med tanke på att de faktiskt deltar i dödslekar. Denna typ av “kultledare” figurerar troligtvis i serien för att rikta kritik mot just övernaturligt båg. Shamanen visar sig ju dessutom mest vara en scam då hon i en bisarr (men ganska rolig) scen överger sina lärjungar efter att ha misslyckats med att förutspå rätt dörr.
Läskigare replek får man leta länge efter

Under värsta tänkbara tillfälle föder (på några minuter?) Jun-hee (Spelare 124), vilket ritar om vår spelplan på flera sätt. Bebisen blotta existens påverkar spelet markant men det som verkligen avgör Jun-hees öde är ett oturligt snedsteg. Redan under första säsongen funderade jag på vad som skulle ske om en spelare inte kan delta när spelen drar igång – och här får vi också svaret. Denna förlust gör också rejält ont, speciellt då det sker i princip direkt efter att Geum-ja avslutat sitt liv.
Om ni tänkte att glasbron från säsong ett var läskig, är vi nu förflyttade till (bokstavligen) ännu högre höjder. “Jump rope”, eller ett stort hopprep, var något jag personligen avskydde som barn och denna variant är inte bättre. Det räcker inte med ett argt piskande rep (i metall?) och höjd, spelet adderar dessutom på ett hål i bron samt medspelare som glatt kastar av en. Här skulle det kanske funnits något kryphål i reglerna för det vi bevittnar är ren slakt. Allt medan tjoande “VIP-gäster” hejar på. Osmakligt, och även med “Squid Games” mått mätta, kanske helt enkelt för svårt.
Barnlek? Nej, barn i lek

Ett av de mest chockerande händelserna i säsong tre (som jag tyvärr misstänkte) var att Jun-hees bebis blev en spelare. Idéen kommer ifrån våra nya ”VIPs”, men slutgiltiga beslutet tar ändå ”Front-Man” In-ho. Våra “VIPs” ser bebisens övertag av spelare 222 som roande och en extra “krydda” i spelen. Likt hästkapplöppning ska det dessutom underlätta för den VIP-gäst som bettat på henne. Alla spelare är givetvis potentiella ”leksaker” för dessa snorrika och hemska människor, men det hela blir extra avskyvärt när inte ens en nyfödd bebis kommer undan.
Det hela är helt enkelt så pass absurt och bisarrt att jag knappt finner ord. Det kulminerar dessutom när vakterna torrt konstaterar att ”Spelare 222 inte kan rösta då denne inte har förmågan att ta beslut”. Så hur kan bebisen skrivit på en ”consent form” för att vara med i spelet då?
Återkomsten av töntiga ”VIPs”

Inför säsongen visste vi att de maskprydda knäppskallarna som kallas ”VIP” också skulle återkomma. Återigen sticker de ut lite väl mycket, och ofta på värsta tänkbara sätt. En impopulär åsikt kanske, men jag kan faktiskt se poängen med att de förekommer. Tidigare nämnd bebis-konversation är faktiskt intressant och med detta får vi ett perspektiv från ”andra hållet”. Återigen säger det mycket om dessa personer, de skryter brett om jakt och ”trophy hunts”. Att de aktivt får vara med i spelet är dock en förvånande faktor, då de aldrig tidigare haft detta inflytande.
Men de är också de enda intressanta infallen som de glittriga maskerna för med sig. Tyvärr används gästerna sedan som ”narrators”, där de i finalspelen tvunget ska kommentera varenda liten sekund. Det leder till överförklarande inför en ”dum” publik. Det är också sällan så sydkoreanska draman (k-drama) fungerar, vilket bidrar till en för stark amerikansk influens. Och med tanke på hur serien sen slutar, ska vi vara orolig för ännu mer töntigheter även i framtiden?
Hopp och rå action med vakten No-eul

Alla karaktärer i “Squid Game” är på något sätt traumatiserade; antingen innan eller efter spelen. Vakt 011, No-eul, är dessutom en nordkoreansk överlevare som verkligen har mål och prioriteringar. Framgångsrikt lyckas hon faktiskt charma livet ur sina vaktkollegor, rädda livet på Spelare 246 och iscensätta en riktigt riskabel plan. Hennes parallella berättelse mynnar ut i en rak action-historia som jag gärna sett knytas samman med det huvudsakliga spelet ännu mer. Men vi firar att ”Strawberry dad”, Spelare 246, får återförenas med sin urgulliga dotter.
Jag är lite osäker kring hela No-euls arc, var tanken att man skulle bry sig nämnvärt om hennes relation med svartklädda ”The Officer”? Till slut visar hennes saga dock att hoppet trots allt är det sista som överger oss. Hon beger sig istället mot Kina för en potentiell och ganska otippad återförening med sin dotter. Så länge hon jobbar snabbare än Jun-ho håller även jag hoppets låga brinnande..
Zzz.. Polisdetektiven Jun-ho kommer ingenvart

Parallellt med att våra deltagare spelar spel följer vi återigen detektiven Jun-ho och hans envisa jakt efter ön. Den här historien har pågått i alldeles för många avsnitt och det är också min största besvikelse med säsong tre. Jun-ho får två utdragna säsonger på sig, medan andra älskvärda karaktärer kastas under bussen efter två avsnitt. Inte riktigt rättvist kan jag tycka.
På förhand hävdades att Jun-hos resa var en del av en större plan. Men vi landar till slut i några skrik, skott och arga blickar. Vad hände med den stora uppgörelsen mellan de två bröderna, som valt så olika vägar?
Hade det inte varit för ihärdiga Woo-seok vet jag heller inte om Jun-ho någonsin skulle ha hittat rätt ö. Eller för den delen insett att det är något lurt med Captain Park. Jag kan förstå att småskumma Woo-seok kanske inte är den mest tillförlitliga (vi får ju trots höra alla prickar han har i sitt register..), men jag börjar verkligen tvivla på Jun-hos människokännedom. Är det verkligen Jun-ho som ska föreställa sig att vara polis av dem? Han kanske borde ta in In-hos pik och faktiskt byta karriär.
“The Front-Man” mjuknar, men ändå inte

Spelets Front-Man, In-ho, har en komplex bakgrund – och en minst lika komplex personlighet. Inför säsong tre var jag nästan helt säker på att han faktiskt bara var ond. Möjligen att han bara var något svag för sin halvbror Jun-ho. Det är dock värt att ha i åtanke att In-ho faktiskt en gång i tiden var en desperat spelare. Även om stenansiktet numera låter spelet fortlöpa gör ett par val som är väl värda att diskutera djupare.
Jag önskade mig flashbacks från In-hos brokiga väg, och det fick vi faktiskt. In-ho testar Gi-hun på samma sätt som han själv en gång blev testad. Är detta In-hos sätt att undersöka om det finns något gott i alla människor, eller är det hans skuld från förr som spiller över? Vissa debatterar ifall detta var ett test för att se om Gi-hun en dag skulle kunna ta över som ”Front Man” – eftersom han trots allt visade upp en viss aggression när han dödade Dae-ho. Men jag går nog på spåret att han vill söka efter ljuset i Gi-hun.
Jag vill också tro att In-ho någonstans brydde sig om Gi-hun och i sista stund ändå ville ställa allt till rätta. Gi-huns fina agerande och omtanke för andra kan kanske ha förändrat In-ho. Hans cyniska och uppgivna syn på både omvärlden, men även på sig själv, fick säkert sig en törn.
Pulshöjande ö-råd med obehagliga undertoner

Vad kan gå snett när man har ett gäng arga män att göra med? Att ofrivilligt gallra ut sympatiska X-röster lämnar också de värsta personerna kvar i spelet. Att en del av spelarna ser bebisen som en “pengatjuv” avslöjar verkligen att det finns vidriga personer hur man än vänder och vrider på världen. Här lyssnar vi på konversationer på temat ”bebisen måste elimineras”, något som innehåller mer obehag och mindre medmänsklighet. Det får mig att fundera på huruvida allt är tänkt att skicka en kritisk pik till samtida självcentrerade individer vi hör om.
Det hela dras till sin spets (eller höjd) i spelet ”Sky Squid Game”. Under den stundtals ganska snackiga finaltävlingen väger finalisterna grupptryck, logik och hur en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Det är återigen ett intensivt höghöjdsmoment som inte riktigt känns som de typiska lekarna vi är så vana vid. Men sammantaget visar det återigen på hur oberäkneliga människor kan vara under press – så fort pengabuntar hägrar verkar allt vett gå ur kroppen.
Från passivitet till aktivist – Gi-hun tar sig samman

Vår huvudkaraktär Gi-hun (Spelare 456) gick in i säsong två med ambitionen att stoppa spelen en gång för alla. I säsong tre däremot, är han mer ett vrak och en bruten man. Nederlaget och känslan av att ha svikit alliansen tar hårt på hans psyke, och återgången till passivitet påminner om hans tidigare dagar. Men som vi vet har Gi-hun nio liv och en moralisk kompass som numera pekar mot omtanke. Någon gång måste han ju ändå vakna till liv igen.
Är allt egentligen Gi-huns fel? Han kunde knappast ha kunnat räkna vapen eller vetat om In-hos dubbelspel. Men han accepterar till slut sitt ansvar och adderar en rejäl tyngd på sina egna axlar – inte endast skuld, utan även en livs levande bebis. Detta förbryllar både medspelare, In-ho och bebisens riktiga pappa. Men faktum är att Gi-hun både har utvecklats, men också alltid haft ett gott hjärta.
Minns ni att Gi-hun vid flera tidigare spel både varit handlingsförlamad och rent ut sagt ostrategisk? Hans resa genom helvetets lekar har åtminstone bidragit till några positiva saker. I traumat har han har insett att det inte går att lita på alla människor, samt att han själv kan ta aktiva val. Detta visar han definitivt prov på i sista spelets fasansfulla slutminuter. Att han ger sitt liv för en bebis som inte ens kommer att komma ihåg honom, gör han för att det är rätt val. Spelare 456, eliminerad.
Att sätta punkt för spelets terror

Gi-huns sista ord (som rör mig till tårar) handlar om mänsklighet. Få ord kanske, men ger ändå ett rejält avtryck. Inför In-ho och VIP-gästerna deklarerar några korta meningar. ”Vi är inte hästar. Vi är människor. Men människor är..”. Hans mening hänger i luften och under några ödesdigra sekunder gör även han det.
Vad betyder då detta märkliga uttalande? Det här knyter an till hur vi lärde känna Gi-hun från allra första början; en spelberoende loser som helst av allt satsade rubbet på hästkapplöpning. Jag tolkar hans korta liknelse som att människor (till skillnad från hästar) tar våra egna beslut. Vi väljer vilken väg vi vill vandra och har dessutom möjlighet att inte spela efter andras regler. Gi-hun (och såväl Hyun-ju, Geum-ja och Jun-hee) visar att trots död, monster och andra ytterligheter finns det hopp, ljus och omtanke inom människor som faktiskt kan offra sig själva för andras överlevnad.
Vad vill de egentligen säga med ”Squid Game”?

Från dag ett i ”Squid Game” har ytterligheter ställt mot varandra. Rik och fattig, liv och död, god och ond. Det är en diskussion som också förts sedan filosofins begynnelse – föds man ond eller är det ens produkt av sin omvärld? Gi-hun representerar ljuset, en person som (i stort sett) lyckas behålla sina goda moral trots allt som sker omkring honom. In-ho däremot, har i stort sett gett upp hoppet om medmänskligheten. Att spelen fortsätter är hans sätt att destruktivt bevisa att människor gör allt för pengar, vare sig du är stenrik eller utblottad.
Men varför utsätter vi tittare oss för denna smärta? Ja, det undrar jag verkligen efter denna säsong. Att skaparna väljer att döda karaktärer på löpande band kan vi ifrågasätta. Det är spelets regler, men behövde vi verkligen ta kål av i princip alla karaktärer? Momenten med ”återföreningar” i slutminuterna väger inte upp för det trauma som jag utsätts för. Jag skickar min terapiräkning direkt till dig, Hwang Dong-Hyuk.
En chockerande cameo – framtiden för “Squid Game”

Gihun och hans vänners kapitel når sitt avslut och vi dedikerade tittare lämnat åt att lappa ihop våra brustna hjärtan. Även om spin-off-rykten med fokus på skurkar eller åren mellan spelen florerat fritt ser det ut som att “Squid Game” Sydkorea har nått vägs ände. Som fan vill jag givetvis alltid se ännu mer, men i mitt tycke får vi ändå ett passande avslut.
Däremot bjuder slutminuterna av sista avsnittet på en potentiell amerikansk version – är det “Squid Game USA” eller “Squid Game LA”? På önskelistan inför säsongen fanns trots allt en liten tease på framtiden och nej, det blev ingen Leonardo DiCaprio. Självaste Cate Blanchett är istället en ny “recruiter” som öppnar upp för den ryktade amerikanska spin-offen.
Blir det då “Capture the flag”, “True American” eller till och med “Beer Pong” (kanske inte så barnvänlig..) som dyker upp som spel? Ryktet säger att David Fincher har ett finger med i spelet, vilket åtminstone på pappret låter hoppfullt. Men är det kontroversiellt att amerikanisera “Squid Game”? Definitivt, men den som lever får se.
Samtliga säsonger av “Squid Game” finns nu att streama på Netflix.