Disney+ bjuder på mörk nordisk mystik i ”Koka björn” – en storslagen svensk serie där Gustaf Skarsgård spelar huvudrollen som den karismatiske prosten.
Det här är skådespelarens första svenska huvudroll sedan ”Utvandrarna” för fyra år sedan. Han har också hunnit jobba med Christopher Nolan, Steven Soderbergh och Ben Affleck, vilket såklart också kommer på tal när MovieZine träffar honom i Stockholm inför seriestarten.
Det är sällsynt med en svensk serie på Disney+. Och en del kanske fortfarande förknippar Disney med barnfilmer. Berätta – är det björnen Baloo ni kokar, eller är det Björnbröder?
– Haha! Nä, det är en ganska mörk och köttig historia, så det är nog inte det första man förknippar med Disney. Det är lite kul.
Jag ser 18-årsvarningen på affischen. Vad kan tittarna förvänta sig av ”Koka björn”?
– En spännande mordhistoria. Ett mustigt, köttigt, förhöjt universum. Serien är väldigt västerninspirerad: cinemascope, tydliga silhuetter på karaktärerna… Vi håller inte tillbaka på något. Den är rik och mustig, och jag tror att publiken kommer känna det.
Vem spelar du?
– Jag spelar prosten, som är löst baserad på Lars Levi Læstadius – men det här är ingen biopic. Han är en karismatisk och kontroversiell predikant i norra Sverige som försöker stå upp mot kyrkan och gruvbolagen som håller befolkningen i sitt grepp via spriten. Han har förbjudit alkohol i en by längre norrut och kommer nu till en ny plats, där makthavarna redan från början ser honom som ett hot.
– Han är också väldigt vetenskapligt lagd, inspirerad av den riktiga Læstadius som var botaniker. Det dubbla i honom – moralist och nyfiken forskare – gör att han lämpar sig perfekt till att bli den nya detektiven i stan.
Serien kommer även släppas internationellt. Är Nordic Noir-genren fortfarande het?
– Jag tycker att det här är Nordic Noir på steroider. Det är extra mycket Nordic, för det utspelar sig så långt norrut, och extra mycket Noir eftersom världen är så förhöjd, mörk och smutsig. Förhoppningsvis får folk extra allt av det de tycker om.
”Det här är Nordic Noir på steroider. Extra mycket Nordic, extra mycket Noir.”
– Serien kommer släppas både på Hulu i USA och på Disney+ i Europa. Det blir spännande att se hur den tas emot här i Sverige jämfört med utomlands. I och med att det är high stakes här hemma, vi satsar stort med dialekter och peruker… Om man väljer att distansera sig från det i Sverige, så kanske det verkligen uppskattas och känns exotiskt utomlands. Jag är väldigt nyfiken på hur den kommer tas emot – och var.
Du har gjort både svenska och storslagna internationella produktioner. Fanns det något med ”Koka björn” som imponerade mest på dig?
– Kanske inte att det var något jag aldrig gjort tidigare, men jag drogs till själva världen. Ett spännande universum. 1850-talet har jag besökt förr, i ”Utvandrarna”. Men den här platsen i Nordsverige, med det samiska och tornedalsfinska, var ny för mig. Och karaktären är så paradoxal, så stark och komplex. Det gick jag igång på.
Sen vi talades vid sist, på inspelningen av ”Utvandrarna”, har du dykt upp i flera spänande projekt. Inte minst i ”Oppenheimer”. Hur hamnade du där, och hur var det att jobba med Christopher Nolan?
– Jag skickade in ett selftape och fick rollen – som vanligt. Det var otroligt roligt. Jag brukar säga att jag fick spela triangel i världens bästa symfoniorkester.
– Jag har kommit till en plats i mitt yrke där jag vet jag ska göra och när. Jag ska veta när jag spelar triangel, jag kan inte komma in och riva av ett saxsolo. Mitt jobb är att serva berättelsen, och inte få det att handla om mig själv.
– Det var så otroligt kul att få se folk jobba på den nivån. Inga divor, ingen prestige – alla var där för projektet och för att de tror på Nolan. Sir Kenneth Branagh, till exempel, gjorde sin entré på en festscen off camera femtio gånger, bara för rummet. För att det var självklart för honom.
– Det fanns en ambitionsnivå och en kamratskap som man annars kanske bara ser i frigruppsteater, fast nu på den högsta tänkbara nivån. Det var som ett Michelin-kök – total precision, inget slafs. Alla visste exakt vad de skulle göra och gjorde bara det, vilket sprider ett enormt lugn. Det var väldigt inspirerande.
”Att jobba med Nolan var som att spela triangel i världens bästa symfoniorkester.”
Du har också synts i filmer av Ben Affleck och Steven Soderbergh. Är det samma process där med selftapes? Eller hade någon av dem sett dig någonstans?
– Ja, i Soderbergh-filmen provfilmade jag. I ”Air” fick jag en förfrågan, jag hade ju precis jobbat med Matt Damon i ”Oppenheimer”. Det är kul att göra såna där små blänkare. Anledningen till att jag säger ja är för att det är så bra folk. Som skådespelare vet man att ”det här är en liten roll men ett väldigt coolt sammanhang”. Bara att sitta mittemot Viola Davis är ju fantastiskt.
– Här hemma blir jag erbjuden stora, köttiga roller som jag verkligen kan sätta tänderna i. Där borta – jag får inga huvudroller hos Iñárritu i dagsläget. Men däremot kan jag välja de sammanhang som jag verkligen tror på. För att det är bra människor eller för att jag kan lära mig något.
Du jobbar flitigt. Hur ser du på karriären just nu, får du de roller du vill ha?
– Det är inte så att jag väljer och vrakar, men jag har alltid haft lätt för att säga nej till sånt jag inte vill göra. Det viktigaste är att kunna maximera sin konstnärliga frihet – att inte hamna i ett läge där man måste ta jobb man inte vill. Det är en balansgång.
– Jag är jättebra på en sak, och det är att skådespela. Jag går in helhjärtat i varje projekt, med totalt fokus. Det är nog min superkraft. Jag kan helt försvinna in i det jag gör och tro fullt ut på det universumet. Nu är jag nere i Ystad och fångar skurkar. Det är min verklighet ett tag. Och det finns något spännande i att inte veta vad som kommer härnäst.
– Samtidigt har jag fått göra det jag älskar i snart 40 år. Jag är tacksam, och så länge jag får göra saker jag helhjärtat tror på, då är jag i den bästa positionen jag kan vara i. Och det är asfett!
Du nämnde ”Wallander” – hur går inspelningarna?
– Väldigt bra! Vi är klara med första filmen, regisserad av Molly Hartleb som också är konceptuerande regissör för hela serien. Jag har väldigt roligt på jobbet. Det är ett fantastiskt gäng både framför och bakom kameran. Det är slitsamt, jag är med i nästan varje scen, men det finns något skönt i det också. Apropå min förmåga att gå in helhjärtat i projekt som om det vore det viktigaste universumet just nu.
Vad säger du till dem som tycker att vi redan har fått nog av Wallander, Beck och alla dessa kommissarier?
– Till alla de skeptiska vill jag säga att de är i minoritet. Folk älskar det här – både i Sverige och utomlands. Det finns en enorm efterfrågan. Själv tittar jag inte på crime, men jag förstår varför folk gör det. Det finns ett omättat behov. De som är trötta på det får väl helt enkelt titta på något annat.
Hur skiljer sig er version från tidigare?
– Vi fokuserar mycket på personen Wallander. Mycket fokus på hans kamp med alkoholen och det privata. Det berättas nästan uteslutande ur hans perspektiv.
– Tonen är också annorlunda: inte det där kalla, blå ljuset som man ofta ser i svenska polisserier, utan varmare toner. Första filmen utspelar sig i högsommar, med en hetta och daller i luften, nästan som amerikanska södern snarare än Skåne. Mycket textur, en förhöjd handkamera. Det är visuellt tilltalande.
Men du tittar inte på crime själv?
– Jag uppskattar alla genrer om det är välgjort. Jag älskade första säsongen av ”True Detective”. Även ”The Night Of” och ”Mars of Easttown” var bra. Jag är inte emot genren, om det är väl utfört och välspelat och snyggt, kan jag uppskatta det.
Har du några serietips till våra läsare?
– En serie som många inte har sett är ”Foundation” från Apple. Jag kände inte till den tills den kom upp som förslag, när jag tittade på ”Silo” med Rebecca (Ferguson). Det är kanske Apples dyraste serie någonsin, byggd på Asimovs ”Stiftelsen”, Jared Harris är med. Och ingen tittar på den, det känns så bortkastat.
– Den är inte perfekt, men har allt du behöver av en schysst sci-fi. Ett sammanhållande universum, ett världsbyggande, filosofiska undertoner och den är rätt fet. Det känns synd att ingen pratar om den.
Och den bästa filmen du sett på sistone?
– Då skulle jag rekommendera min pappas film, ”Sentimental Value”. Jag såg den nyligen och det var en extrem meta-upplevelse för mig, med den här pappan och dottern som också är skådespelare. Det blev väldigt personligt. Men även objektivt tycker jag det är en väldigt bra och stark film.
Hur mycket håller ni i familjen koll på varandras projekt?
– Både och. Vi tittar på varandras grejer när det känns viktigt, men inte av plikt. Jag måste inte se allt, men om jag vet att det verkligen är betydelsefullt för dem. Vi är ju först och främst familjemedlemmar, vi månar främst om att vi ska må bra. Vad vi jobbar med är sekundärt. Men klart vi gläds med varandras framgångar.
”Koka björn” har premiär onsdag 15 oktober på Disney+.
Läs också: Disney+ höjer priset men krymper utbudet – tunt med premiärer i oktober
Läs också: Gustaf Skarsgård spelar Wallander igen – 3 nya filmer planeras