Vi som såg ”28 dagar senare” på bio 2002 minns den troligen än idag. Filmen blev kanske främst känd för sin inledande scen där delar av London stängts av för att filma Jim, som vaknat upp ur koma lagom till zombieapokalypsen, ensam röra sig genom stadens gator.
Framför allt har Alex Garland sedan dess hyllats som en manusförfattare med hög integritet och känsla för originella berättelser som utforskar existentiella frågor ur olika perspektiv. Från determinism till gestaltningar av aliens som en spegel för jaget.
Att tredje filmen i zombieserien, ”28 Years Later”, blir ett djupdyk ner i teman som manlighet och död är därför föga förvånande. Men hur det gestaltas är lekfullt och unikt på ett sätt som både genererar briljans, kramtag om skämskudden och oväntat fnitter. Berättelsen är så symbolmättad att det blir en parodi på ”finfilm” och ger intrycket av att skaparna driver med sitt eget manus. En bedrift som också filmens regissör Danny Boyle ska ha en eloge förr som med tidigare titlar som ”The Beach” och ”Slumdog Millonaire” också bevisat att han inte räds experimentera med filmformatet. Ibland med lyckosam utgång, ibland mindre så.
I kontrast till sina föregångare (här bör noteras att Garland och Boyle enkom står bakom den första) utspelar sig berättelsen på en ö utanför Englands kust där en grupp överlevare skapat sig en hygglig tillvaro bortom det zombie-infekterade fastlandet. Viruset har drivits tillbaka till Storbritannien som hålls i karantän av resten av världen.
På ön lever pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) med sin 12-åriga son Spike (Alfie Williams) och sjuka fru Isla (Jodie Comer). Vad frun lider av är oklart, men skildras stereotypt som en hysteriska med klena nerver. Pappa Jamie är därför den som sköter hushållet och sonens uppfostran, vilken inkluderar en förutbestämd tur till fastlandet för att lära sig döda zombies.
Ön är kopplad till fastlandet med en gång som enbart är tillgänglig vid lågvatten – vilket tillför viss spänning. Till hit är berättelsen förvånansvärt jordnära, även om det korniga dokumentärfotot styckas upp av arkivbilder från en rad olika krigs- och militärzoner som ackompanjeras av en låt om stöveltramp. En uppenbart satir och kritik mot diktatur, militarism och fascistiska tendenser. Hiphoptrion Young Fathers har skapat ett soundtrack som bidrar med en träffsäker rytm och en drömlik atmosfär.
”28 Years Later” är både ett oerhört pretentiöst verk och otroligt tramsig på samma gång.
Allt eftersom berättelsen rör sig längre från zombiefrosseri mot ett familjedrama kantas vägen av alfa-zombies, magiska moderkakor, och jakt. Manlig jakt som initiationsrit inför vuxenlivet. Temat jakt, som löper genom hela berättelsen i form av sonens, i slutändan, bemästrande över pil och båge är det mest intressanta med filmen. Detta då tankarna går till jakt för mat och skinn, samtidigt som zombies inte är djur. De är inte av naturen, utan skapade av människan. Däri uppstår en spännande dissonans.
Hade det inte varit för att Alex Garland bevisat sin hantverksskicklighet hade jag mått illa av himmels-referenserna, vikinga-symboliken som krystat skildras genom den svenska Nato-soldaten (Edvin Ryding) eller hur Spikes sjuka mor ”kvinnligt intuitivt” vet hur hon ska hjälpa en zombie med förlossningsvärkar. Därför ligger skrattet lika nära tillhands som obehaget. Edvin Rydings skådespelarinsats är förvånansvärt stabil i en roll vars huvudsakliga syfte är att generera en skämtsam käftsmäll åt skönhetsideal.
De scener som drar mer åt punkig samtidskritik än surrealism är också filmens starkaste – även om det är något med de skamligt pretentiösa scenerna som också lockar. Lite som att läsa tonårspoesi. Det finns något rått och ärligt i det. Om än också högst pinsamt.
Detta är en zombiefilm där den prunkande, idylliska landsbygden kryllar av ålande lik, men också ett charmigt försök att bevisa hur all konst ytterst handlar om döden. Högt och lågt, precis som tidvattnet vilket avgör karaktärernas öden.