Hur tufft är inte det här då, på en skala från ett till tjugofem? Inte det faktum att alla säsonger av A-Team släpps i en samlad samling i USA i samband med långdfilmsversionens junipremiär…

Moderskeppet MovieZine berättade idag om Michael Bays kommande televisionsprojekt, som gjorde mig smått exhalterad i rubrik och det tog inte längre än till artikeltexten innan jag hann bli besviken.

På tal om titelsekvenser; titelsekvensen till The Amazing Spider-Man har en naturlig charm och doftar 70-tal.

På videoomslaget görs kopplingar till David Finchers ”Seven” och till ”Saw”, de båda sägs vara i samma stil som filmen som nu ska recenseras. Det inte känns helt långsökt. ”Horsemen” vill vara den förstnämnda och lägger sig kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan.

Jag hade fått för mig att ”Ninja Assassin” baserades på ett gammalt dataspel, vilket visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Något annat som stämmer dåligt med verkligheten, är ”Ninja Assassin”. Det gör absolut ingenting. Vem behöver verklighet med sådan här fantasi?

En gång i tiden frågade Alphaville vem som ville vara för evigt ung. En yngling döpt till Dorian räckte upp handen och kunde därmed ge oss något passande till hyrvideohyllan.

Om man direktöversätter filmens titel till svenska, får man ett uttryck som jag är smått förtjust i och gärna använder, och jag har lovat att inte gå den uppenbara vägen och använda det i den här recensionen. Om inte dylikt löfte avlagts, då hade de två orden passat perfekt som beskrivning.

Grynigt foto, lite naket och lite sex. Har vi hamnat i en svensk 60-talsrulle? Nej, det är bara den senaste filmen i Wallander-serien, som faktiskt inleds ganska snyggt innan det blir tråkigt igen.

När Jim Jarmusch tar med oss på en resa, gör han det inte enkelt för oss. Det är långsamt, upprepande och obegripligt bra.

Det tar några stycken innan jag kommer fram till ett säkert beslut. Här är en ledtråd: Den andra historien om de irländska hämnarbröderna kommer inte hamna på min lista över 2010 års bästa filmer.

Om inte mitt minne lurar mig var det inlägg på Bloggywood.se som berättade om ”Adventureland”:s då ankommande existens ett av mina allra tidigaste där. När jag nu sätter mig för att recensera filmen åt MovieZine är det kanske inte som att komma full cirkel men åtminstone inledningen av en spiral, dessutom med de gamla förväntningarna både infriade och överträffade.

Jamie Foxx och Gerard Butler tar sig an varandra i en film som mer i form än innehåll doftar av mina tonår. Det håller, som jag har formulerat mig förr, inte hela vägen men ger oss om åtminstone en stunds sällskap till popcornen.

Under 70-talet lyckades Hollywood väldigt bra med att göra psykologiska skräckfilmer, en konstform man med få undantag misslyckats med sedan dess. ”Orphan” är en klart modern, och mycket brutalare, benbrytande återgång till den gamla goda tiden.

Filmbolaget Universal gjorde sig kända för att leverera bra monsterrullar med historier som ”Dracula” och ”Frankensteins monster”, med många fler, och deras ”Wolfman” från 1941 tillhör de bättre ur floran. 2010 års version är trogen den gamla och lyckas nästan återupprepa succén, och hade nog lyckats om man inte ansträngt sig aningen för hårt.

Svensk lågbudgetrysare är inte en benämning som inger hopp. Ack, så illa man kan bli bedragen av förutfattade meningar, när låga förväntningar blir till uppriktig förtjusning. Och ett par kalla kårar.

Musiken är oerhört stämningsfull och det är bra. Det dåliga är dock att det för närvarande finns för få av annat som sticker ut. Åtminstone annat positivt.

Nu kommer den äntligen till Sverige, 2009 års Oscarsvinnare för bästa utländska film, och den här inblicken i en sida av japansk kultur man aldrig annars får se är en värdig pristagare.