Nu kommer den äntligen till Sverige, 2009 års Oscarsvinnare för bästa utländska film, och den här inblicken i en sida av japansk kultur man aldrig annars får se är en värdig pristagare.

Det börjar hyggligt. Efter en stund kommer en spännande stund. Däremellan och efteråt är det ungefär lika trist som sist.

Det känns lite underligt, att en film med Russel Crowe och Laura Dern ska ha gått mig helt förbi, jag hade inte alls hört talas om ”Tenderness” innan jag fick recensionsexemplaret i handen. En förklaring kan vara att det är en film som saknar något. Den är bra men någonting vitalt saknas.

Den här uppföljaren, en prequel, har väldigt lite gemensamt med första filmen. I ärlighetens namn är det inte mycket som ger ”Ong Bak 2” något värde överhuvudtaget.

Jag har tålmodigt recenserat de senaste filmerna med Wallander som gått direkt till DVD. Jag har uppskattat dem, de har hållit en jämn klart godkänd kvalitet. Fast även för jämnt kan bli tråkigt i längden och det är inte utan att det känns som om manusförfattaren håller med mig.

Första Crank var ett underhållande stycke action som slutar med att Jason Statham faller mot en säker död. Uppenbarligen blir han bättre, något jag inte kan säga om filmen. Huruvida det i sin tur är en bra eller dålig sak är faktiskt inte så uppenbart som man skulle kunna tro.

Då var det äntligen dags för sjätte och sista filmen i den här omgången, och den stora frågan på mina läppar var om de med tanke på det seriella stuket ska lyckas knyta ihop allting på ett tillfredsställande sätt. Svaret? Ja och nej, men jag känner mig åtminstone tillfredsställd.

Som vanligt dras i vi rätt in i händelsernas centrum, med en liten välplacerad kritisk spark uppåt, och det är en vetskap man som publik kan känna sig trygg igen.

Det är svårt att veta hur jag ska komma igång med den här recensionen. Det är svårt, för jag älskar Seth Rogen och vill helst inte ens koppla samman honom med den här dåliga ursäkten till barnförbjuden komedi.

Säga vad man vill om Yellow Birds serie med originalhistorier från polisen i Ystad, men man vet vad man får och ”Wallander – Prästen” fortsätter i samma trygga spår.

Det är Halloween i amerikansk småstad, små och stora barn är ute efter bus eller godis. Den här kvällen går buset längre än vad de flesta av stadens invånare väntat sig. De flesta, inte alla, och vilka som vill vad är inte alldeles självklart. Inte ens vilka som är mänskliga och vilka som är någonting annat. Det, att få saker är vad de verkar vara, är en av ”Trick ’r Treats” allt för få riktigt positiva inslag.

Mitt första formade intryck, tidigt i filmen, är att personerna bakom kameran lär ha försökt väldigt hårt att vara vad originalet lyckades vara utan att anstränga sig. Det är ett intryck som håller resten av resan.

Peter Andersson var med när det började, som Leo Gaut satte han skräck i vittnen som såg honom begå ett rånmord i ”Noll tolerans” för 10 år sedan. Nu är Leo tillbaka och hjälper till att göra filmen som bär hans namn till det hittills starkaste avsnittet i den nya serien.