Som barn läste jag en ramsa, den handlade om hur livet är en strid, och striden en kamp, och kampen en häst, och ”BoJack Horseman” får mig osökt att tänka på den ramsan. För den hästens liv är i sanning en ständig kamp, vilket i mångt och mycket är hans eget fel.
BoJack (spelad med påtaglig träffsäkerhet och uppgiven pondus av Will Arnett) är en medelålders avdankad skådespelare, som efter 90-talets succéår med komediserien ”Horsin’ Around” inte har lyckats göra något vettigt av sin karriär och med åren blivit rejält bitter. När vår serie, den som bär hans namn, tar sin början, försöker han sparka igång karriären genom att skriva en självbiografi. Eller skaffa en spökskrivare för att kunna skriva självbiografin som ska sparka igång karriären. Det går förstås inte smärtfritt.
För även om fru Fortuna skulle le mot BoJack, om livet ser ut att gå hans väg, leder hans tvivel och självdestruktivitet till att han dras ner i bitterhet och depression igen. Inte sällan drar han med sig de runtomkring honom. Däribland spökskrivaren Diane (människa, röst av ”Community”:s Allison Brie och den påtvingat inneboende Todd Chavez (människa, röst av ”Breaking Bad”:s Aaron Paul).
”BoJack Horseman”, den första TV-produktionen skapad av komikern och manusförfattaren Raphael Bob-Waksberg, är mer än bara en tecknad komediserie. Eller det är förstås exakt vad den är, men under den tilltalande och välritade ytan (designad av illustratören och serietecknaren Lisa Hanawalt) döljer sig en mycket större värld. En värld av mörk humor, mörkt drama, surrealism och riktiga känslor. BoJack som karaktär vill emellanåt, och försöker, förbättra sig, utan att skildringen någonsin blir för sentimental eller svår att tro på.
Utöver det är ”BoJack Horseman” en fabel, och samhället runtomkring är befolkat av djur. Här finns även människor, det blandas friskt, och djuren beter sig som människor, men de beter sig även som djur. Personligheter och instinkter är ofta starkt relaterade till djuren som ska föreställas. BoJack agent, exempelvis, är katten Princess Carolyn (med rösten av underbara Amy Sedaris), som när hon likt en människa springer på två ben på löpbandet ändå har en kattleksak hängande framför sig. BoJacks bekant (och tidigare rival om tittarsiffror) Mr Peanutbutter (Paul D. Tompkins, också en kul komiker) är en labrador och karaktäriseras i högsta grad av en labradors lekfulla personlighet.
Så fortsätter det. Ibland tydligt, ibland mindre tydligt, med bakgrunder fulla av skämt och referenser som ofta (men inte alltid) är relaterade till djuren. Eller Hollywood, för all del, det är trots allt där serien utspelar sig. Fast det heter Hollywoo i serien. Varför? Lång historia. BoJacks fel.
Och med tiden utvecklas det. ”BoJack Horseman” känns aldrig statisk. Varje säsong följer en specifik historia och är en effekt av vad som hände i säsongen före. Samtidigt blir serien mer skruvad, vågar ta större risker. Blir den inte mer skruvad med tiden? Det märks tydligast i tredje och senaste säsongen (min favorit hittills), med avsnitt som det nästan helt dialogfria ”Fish Out of Water”. Eller varför inte ”Best Thing That Ever Happened”, som helt utspelar sig på en och samma plats, en restaurang. Ett grepp TV-serier brukar ta till för att spara in pengar, vanligtvis billigare än att byta inspelningsplats, men här görs enbart av kreativa skäl samtidigt som det intressant nog ökar känslan av någon slags realism.
Det här är båda avsnitt som sticker ut, gör något annorlunda med konceptet, och likväl för såväl handling som karaktärer framför. Mycket stiligt och i allra högsta grad en måttstock för ”BoJack Horseman” som helhet.
