#SFF11 – Blå är koden som ljuder vid akut livräddning. Blå kod är även känslan som genomsyrar filmen. Blå kod är vad filmen förväntas sätta sin publik i, enligt filmfestivalens programtidning. Det är ingen tvekan om att denna starka känsla är vad ”Code Blue” effektivt arbetar emot.

#SFF11 – Så här är det, att jag är lagd åt det hypokondriska hållet, och därför är det sällan helt lätt att se en film om aktiv dödshjälp, speciellt inte när det till större delen handlar om människor döende i cancer.

#SFF11 – ”Underwater Love” är ett utmärkt exempel på asiatisk film i sitt esse, denna japanska sex-musikal-komedi som hämtar inspiration från klassiska legender och använder dessa för att göra något annorlunda, något nytt, något oförutsägbart, något som pressar på gränserna.

#SFF11 – Trots att jag inte närt någon djupare relation till Beatles har jag uppskattat deras musik, bra pop är bra pop och gruppens influens på musiken går inte att bortse från. Just George Harrison har genom åren krypit fram som min favorit av medlemmarna, men min inblick i hans historia har hållits hyfsat ytlig. Med sin senaste musikdokumentär råder den relativt välkände regissören Martin Scorsese rejält med bot på det.

#SFF11 – Jag känner att en film alltid i största möjliga mån ska bedömas utifrån egna meriter, på egna ben, men det kan bli knepigt när man inte är närmare bekant med ett lands filmindustri i övrigt. Som Israel, och den här historien om en antiterroristgrupp och dess sammandrabbning med unga aktivister som planerar terrordåd.

#SFF11 – Mordet på Lao Ties bror blir startskottet för ”People Mountain People Sea”, en något annorlunda hämndhistoria, på både gott som ont. För visst är det snyggt när kameran stilla följer Laos jakt och inte ens ökar tempot de få stunder när jägaren själv gör det. Och det görs mot en vacker bakgrund, och det görs med talang. Inget snack.

Det finns ett par saker som är väldigt svårt att förstå med ”Your Highness”. Det ena är vad som fått framför allt ett par av skådespelarna att acceptera projektet. Det andra är varför projektet har klassats som komedi, när det inte är roligt.

Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var ”The Cell”, en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Dito Montiel verkar göra bygga sig en karriär på starka, väldigt personliga, små filmer. ”The Son of No One” är hans tredje och inte någonstans en avvikelse från det spåret.

Det är sant, jag kanske inte är helt rätt målgrupp för den här filmen, fast det är knappast ovanligt att en film passar många olika åldrar. Det här är inte en av dem.

”Det är för barnen”, konstaterar Yoshi när han ser den färgglada pop-upboken. ”Nej”, svarar bartendern, ”Det är för folk med fantasi.” Det är ett tilltalande citat men mer än så, det är väldigt talande för filmen.

När förfrågan kom från högre ort om att recensera den här filmen, hade jag redan sett den en gång. ”You Don’t Know Jack” visades på Sveriges Television så sent som i augusti och jag hade planerat att se någonting annat, exakt vad har flytt mitt minne, men fastnade framför historien om doktor Död. Det ger i sig en vinkning om gott betyg.

När man snackar om ”Super” är det lätt, för att inte säga oundvikligt, att dra upp och jämföra med ett par andra filmer med samma tema från de senaste åren. ”Kick-Ass” och ”Defendor”. Men när jag berättar vilken av de tre jag tycker sämst om, kommer ni nog bli överraskade.

Nu är det inte långt kvar, bara dryga månaden till en av årets absoluta höjdpunkter. Stockholms internationella filmfestival. Jag har ingen aning om ”Small Town Murder Songs” kommer visas där, om den ens varit i åtanke, men det är en perfekt festivalfilm som förtjänar en större publik än direkt till video kommer att ge den.

Verkligheten är en tålig plats som tål att jävlas med. Vilket regissören Nick Hamm har gjort här, tagit en sann historia och vridit den ett par extra varv, och visst funkar det.

Jag kommer osökt att tänka på ett stycke klassisk svensk litteratur, mitt minne sviker mig pinsamt nog om huruvida det är Strindberg eller Lagerlöf, som inleds med att berätta om karaktären som sveper in i berättelsen som ett yrväder. Det är vad Hesher gör, även om han agerar mer oberäknelig stormvind än någonting annat. För såväl karaktärerna som vi publiken ser detta på både gott och ont.

Det räcker med att höra Brad Andersons namn för att jag ska bli nyfiken. Han har inte en oklanderlig filmografi men ligger bakom tillräckligt mycket bra för att jag ska bli se fram emot hans filmer. Vilket också betyder att man kan bli besviken och tyvärr, jo, lutar väl “Vanishing on the 7th Street” åt precis det hållet.