Jag gillar ”The Company Men”. Det är TV-producenten John Wells regidebut i långfilmsformat och det finns absolut sämre debuter. Det finns också bättre. Det finns de som kittlar mer.

Här är en film som vill vara underlig, skarp och spännande, och gissningsvis nå samma typ av kultstatus som exempelvis ”Donnie Darko”. Nåväl, den lyckas åtminstone vara underlig.

Av alla konstiga filmval Nicolas Cage gör, måste det här vara ett av de underligare. Har inte han än bättre karriär än denna? Egentligen?

Hörde jag rätt? Beau är ointresserad av att skriva deppiga låtar, och hans ansikte på scen vittnar definitivt inte om någon större sorg, men av en tidning beskrivs han ändå som den näste Townes van Zandt? Bara där har vi ett trovärdighetsproblem som riskerar stjälpa hela lasset.

Jag uppskattade Minka Kelly i förbaskat fina TV-versionen av ”Friday Night Lights” men misslyckades här helt med att känna igen henne. Man kan önska det var för att hon försvann in i rollen och inte för att filmen är anonym och ointressant, men jag är rädd att den här recensionen saknar ett lyckligt slut.

Det har varit ganska tyst om bröderna Farrelly ett bra tag nu, och ”Hall Pass” är deras första film sedan 2007 års ”Heartbreak Kid”. Nu är de alltså tillbaka och, tja, det kunde vara värre. De har definitivt gjort värre.

Av någon oklar orsak, missförstånd eller felläsning, hade jag fått för mig att ”Season of the Witch” innefattade tidsresor. Det gör den inte. Den erbjuder dock ett tillfälle att önska tidsresor verkligen var möjliga, ty jag skulle vilja åka tillbaka till innan inspelningens inledande dag och tala regissör Dominic Sena till rätta.

1982 försvinner Katherine Durst spårlöst i New York, en händelse som säkerligen hade blivit en fotnot i historien om hon inte råkat vara gift med Robert Durst, son till en mäktig fastighetsmagnat. Vad som målas upp är en skildring av de här människornas liv tillsammans och tiden efter försvinnandet, i en film som absolut är intressant utan att nå riktigt hela vägen fram.

Om ”Skyline” vore en människa, vore denne halt. Okej, kanske lite mer än så, enbent eller till och med förlamad i halva sidan. Poängen är att filmen inte är utan poäng, den har bra idéer, men alltför ofta kommer det något skit i vägen. Ibland är det de som står för de bra idéerna som själva ställer till det.

Vi kan, inledningsvis, säga så här mycket, att om du ogillar övervåld och snabba bilar, då kommer du inte gilla ”Death Race 2”.

Tim Blake Nelson, skön skådespelare som skrivit och regisserat den här filmen, har svängt ihop en underhållande mörk liten thrillerkomedi som inte rättvist kan anklagas för att vara förutsägbar.

Rent tekniskt finns väldigt lite att klaga på, snyggt filmat, bra klippt, trevligt med inslag av musik, det är bara (och det är inte så bara) distansen till objektet som saknas.

Det lät så bra på pappret. Josh Brolin som prisjägare med våldsamt förflutet och hämndbegär i westernmiljö, uppbackad av (inte enbart men dock några) andra intressanta skådespelare. Vad kan gå fel? Bara man lägger manken till — det mesta.

Jag funderade på budgeten. Tänkte att med mer pengar hade man haft råd med dyrare, mer välkända skådespelare, mer promotion, större spridning. Den hade setts av fler. Men hade det blivit en bättre film? Troligtvis inte, ”Unthinkable” blir starkare av att kunna flyga en liten bit under radarn.

Dolph Lundgren har en av rollerna i Sylvester Stallones ”The Expendables” och MovieZine tog ett snack med honom inför DVD-släppet.