Jag hade fått för mig att ”Gudar och människor” var en dokumentär. Det stämde föga. Dock finns det spår av sanning i tron, ty historien är baserad på verkliga händelser, är filmad på ett närmast dokumentärt vis och realismen är, precis som dramatiken, stark.

Sent 90-tal, eller möjligen tidigt 2000-tal innan den nosade sig till mig, förgyllde Chris Morris min värld med ”Brass Eye”, en fejkdokumentär humorserie som satiriserade undersökande journalistikprogram som har sina svenska motsvarigheter i exempelvis ”Striptease” och ”Uppdrag Granskning”. ”Four Lions” är hans första långfilm och som ett fan av Morris vågade satir och utmanande humor blev jag inte besviken.

”Igelkotten” är baserad på den hyllade franska romanen ”Igelkottens elegans”. Elegans är också ett passande ord för den här lilla fina filmen som tyvärr och typiskt nog inte kommer få den spridning den förtjänar. Jag har en känsla av att den skulle kunna göra världen till en aningen bättre plats.

När Robert Rodriguez och Quentin Tarantino släppte sitt gemensamma ”Grindhouse”-projekt, medföljde som bekant några fejkade trailers, skapade för skojs skull av flera olika regissörer, för att skapa en komplett grindhousekänsla såsom den upplevdes på drive-in-biografer i USA när det begav sig. ”Machete”, signerad Robert Rodriguez själv, var en av de populäraste och tidigt skallade ropen för att den skulle bli film. Rodriguez lyssnade. Vilket är glädjande, även om jag önskar han hade följt klassiskt grindhouse mer troget.

Här är den, filmen där Kevin Smith för första gången regisserar någon annans manus. Det är kul att han testar någonting nytt, utmanar sig själv, men jag skulle önska att han hade valt ett bättre ställe att börja på.

Osökt förs mina tankar till Neil Gaimans klassiska serietidning ”Sandman”, specifikt ett kapitel döpt till ”24 Hours”. I det numret blir en grupp främlingar på ett matställe terroriserade av ett övernaturligt väsen och, ja, ungefär där slutar väl likheterna gällande såväl historien som kvalitén.

Jag vill minnas en hel del surr om Oscars när ”The Messenger” hade premiär i sitt hemland, även utöver de två guldgubbar (bästa manliga biroll för Woody Harrelson och bästa manus) den nominerades till. Vad hände här? Direkt till DVD. Sorgligt öde för ett drama som förtjänar mer, mycket mer.

Det börjar med onödigt våld och otäck död, fortsätter likadant, i en historia om hämnd för en man som har förlorat allt, en lågmäld sak med brister som träffar rätt avsevärt oftare än fel.

Jag är väldigt förtjust i Romeros originaltrilogi och tyckte att 2005 års ”Land of the Dead” var en rejält bättre film väntat. Så förväntningarna på ”Survival of the Dead” var, trots den på sin höjd dugliga som kom emellan, ganska höga. Sorgligt att behöva berätta, det här är ett fall där dylika förväntningar inte infrias.

Det sorgliga med remakes är inte att de existerar, utan att de nästan uteslutande görs på filmer som var lyckade redan första gången, när det vore så mycket intressantare att hitta dåliga filmer med bra idéer och göra något vettigt av dem. Naturligtvis finns det undantag till regeln och det är här ”The Crazies” kommer in.

Det kan vara läge att oroa sig. Visst finns det tillfällen då filmer som förtjänar bioplats får gå direkt till video utan att passera gå men när ett drama med den här ensemblen gör det, ja, då kan det vara läge att oroa sig. Det här är ett sådant läge.

Det börjar med action, en visuell stil som påminner om ”Van Helsing” (det värdelösa åbäket med en bortkastad Hugh Jackman i titelrollen), och en jätteelak kille med tjock brittisk brytning. Det bådar inte gott. Det blir inte bättre.

Det börjar med ett vrål och slutar med en explosion. Okej, slutar med flera explosioner och däremellan exploderar det ännu mer. Om jag vore en mindre respektabel herre skulle jag påstå att ”The Expendables” är en väldigt explosiv rulle. Det kan låta som en negativ vinkling men dels var det här vad jag förväntade mig och ville ha, dels är den mer än så.

Ungefär precis där första ”Rec” slutar, är var uppföljaren börjar. Ett inte helt tokigt format som kan ge schysst resultat om man trots begränsning i tidsperiod och (som i det här fallet) plats för skådespelet lyckas variera sig ordentligt. Låta uppföljaren tillföra någonting nytt. Det misslyckats man med här.

Två tredjedelar in i filmen kommer jag att tänka på det, ordet som dök upp på videoomslag tillhörande b-filmer och pocketdeckare av motsvarande klass, som jag inte sett på många år men passar bra in som beskrivning på ”Case 39”. Ordet är mysrysare och känns passande för en spännande men harmlös och lite glassig rulle som denna.

Och nu är då äntligen slutet här, vi ställs inför den sista ridån. Nja, säker kan man förstås inte vara, ingen blir väl förvånad om en tredje omgång utannonserats. Om det här skulle vara det allra sista slutar det åtminstone på någon slags topp. Det är ju bra.