Fredrik Adolvsson skriver om regissören som bröt konventioner och blev Ingmar Bergmans motpol i svensk film.

16 år kan tära på en man, och när han dessutom fått en hel massa maffia efter sig är det inte konstigt om supersnuten Johan Falk ser lite trött ut. För trött för att ens överleva ”Slutet”? En högst giltig fråga, och vägen till svaret är allt annat än lätt.

I den näst sista filmen om supersnuten Johan Falk blandas kammaraction med rättegångsdrama (bland annat), när ett problem går mot sin slut och åtminstone två andra bara har sin början. Ska gruppen för särskilda insatser aldrig få andas ut?

Halvvägs in i säsongen och kampen trappas upp rejält, men fokuset tar stryk.

Tredje säsongen fortsätter, och nog känns det mer som en säsong än tidigare med ”Tyst diplomati”, där vi får återse en gammal bekant. Spänningen håller i sig i vad som har god potential att bli den bästa säsongen av ”Johan Falk”.

Supersnuten Johan Falk är tillbaka för vad som sägs vara sista omgången filmer. Först ut är ”Ur askan i elden” och med tanke på hans tillstånd är det en lätt titel att köpa. Men det växande kaoset i Falkens liv leder till ett spännande upplägg som lovar gott inför den närmaste framtiden. Mindre gott för Johan Falk, mer för oss som gillar de här filmerna.

Innan han drog in en snuskig massa pengar med en liten film om superhjältar som hämnas, regisserade Joss Whedon en westernfilm i rymden baserad på en TV-serie han själv skapat. Låter kanske som om det kan gå riktigt illa, men nejdå, denna skröna om ett band laglösa som försöker överleva och kanske råkar göra något gott på vägen, har både allvar, humor, spänning och tillräckligt mycket action för att även den mest envise ska känna sig en smula tillfredsställd.

Sean Penn försöker göra en Liam Neeson och leka medelålders actionhjälte i regi av Pierre Morel. Men ”The Gunman”, om en legosoldat som tvingas ut ur sin självvalda pensionering för att hitta (och döda) personen eller personerna som försöker döda honom, är då rakt ingen ”Taken”. Den skulle kunna vara, försöker vara något mer, och blir därmed mycket mindre.

Fredrik Adolvsson tycker att superhjälteboomen får oförtjänt mycket kritik.

Från Joss Whedon, mannen som gav oss en vampyrdräpande cheerleader i high school, kom sedermera den här vilda västern-serien i yttre rymden. Eller science fiction-historien i westernmiljö. Dessa skapelser har inte mycket gemensamt, mer än sin höga kvalitet och sin beroendeframkallning. Denna skröna om en grupp laglösa rymdfarare på ständig flykt undan taskiga typer ses således helt på egen risk.

När ett uppdrag går fel och en gammal bekant visar sig vara inblandad, skakar det om tillvaron rejält för Barney Ross och han får anledning att se över sina metoder. Och sitt gäng. Jag var gruvligt besviken på förra filmen men med ”Expendables 3” har man hittat tillbaka igen, till underhållningsvåldet i sin bästa form: Enkelt och explosivt.

Vigilanten i Starling City, Arrow (eller Green Arrow, som karaktären heter i serietidningarna, gissningsvis omdöpt här för att lättare kunna tilltala verklighetens människor), är skurkarnas skräck med pilbåge, ett tydligt mål och en skoningslös attityd. Skoningslös är också själva TV-serien, stundom smärtsam att följa. Absolut inte på ett bra sätt.

Det svåraste i denna värld, är att leva i den. Det näst svåraste är att på ett rättvist sätt förklara ”Buffy och vampyrerna” för någon oinsatt. Att förklara, för någon som inte håller med, varför serien om en ung blond tjej som jagar vampyrer (och andra demoner) i high school-miljö är en av tidernas allra bästa. Och viktigaste. Det är jättesvårt. Kanske till och med omöjligt. Men jag tänker göra ett försök.

Jag sällar mig till skaran som tycker ”2001 – Ett rymdäventyr” inte bara har en söt svensk undertitel, utan även är en av de där riktigt stora cineastiska skapelserna. I största allmänhet, absolut, och framför allt inom science fiction.

Sjävklart är det övernaturliga en viktig del i en film om två främmande människor som plötsligt upptäcker att de kan prata med varandra telepatiskt. Men det blir aldrig det viktigaste, inte i det här finstämda, roliga och rakt igenom mänskliga lilla romantiska dramat.

Sylvester Stallone har inte alltid gjort de klokaste valen i sin vid det här laget ganska långa karriär, det ska de där gamla gudarna veta, men när producenter någon gång i mitten av sjuttiotalet ville att någon annan skulle spela titelrollen i Slys väl emottagna manus, då stod han på sig. En jävla tur, för den historien om en lite för gammal boxares uppgång står sig som en av Stallones starkaste insatser både framför och bakom kameran.

Jag var orolig över Veronica Mars väg tillbaka till Neptune och detektivarbetet, speciellt då exet Logan Echolls än en gång ställt sig mitt i en blodig smet, men min oro ställdes brutalt på ända när Rob Thomas levererade en helgjuten och hyfsat mörk återträff.