Så olika 2009

Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från trädet i fråga om nedärvda egenskaper. Uttrycket stämmer väl i förhållandet mellan regissörerna Colin Nutley och Helena Bergström också, här har inte äpplet rullat långt över det gemensamma köksbordet. Bergström har helt enkelt tagit över stafettpinnen från maken och levererar en film helt i dennes anda.

Vi har dels en handling styrd av relationer, det är kärleksrelationer, relationer på jobbet, inom den egna familjen, till den större familjen och på förbjuden mark. Vi har dels "det där typiskt svenska" som Nutley i början hade som sitt signum att skildra. I "Så olika" består det av inhopp av både Sarah Dawn Finer och Arvingarna som blir representanter för det folkliga. Att en stor del av handlingen utspelar sig på Skansen gör också sitt till.

I centrum av berättelsen finns två systrar som är varandras motsatser. Det är frånskilda ordentliga mamman Lotta som är nyvalt finansborgarråd i Stockholm. Det är Sanna som är fyllda 40 och fortfarande tycker att det är "hippt" att arbeta inom TV, även om det är med ring in-program där folk ska gissa på saknade bokstäver. Hon är en slarver och givetvis inte stadgad. Kring syskonen bildas ett nätverk av människor. Sanna har sin stora chans att ro ett stort TV-projekt i hamn, en nöjessatsning på Skansen, som skulle innebära ett rejält kliv upp i karriären. Hon har en flirt med den ytlige programledaren Francke, men faller också för den känslige och lite mystiske djurskötaren Kristian. Lotta å sin sida bekantar sig med sin opponent i Stadshuset, Joel, och tycke uppstår över partigränserna. I periferin finns också en olämplig kärlekshistoria mellan tonåringar och svek av partikollegor.

Mycket är sig likt under solen och "Så olika" känns hemtam på något vis, ungefär som att se ytterligare en Beck-film. Vi vet vilka alla är, ungefär vilka miljöer de vistas i och skrattar åt den roliga grannen med stödkragen. Bergströms andra långfilm efter debuten "Se upp får dårarna"  känns som en typisk Nutley-film, han har också producerat. Men det finns också skillnader, positiva sådana. För trots Nutley-bekantingar som Rikard Wolff och Rolf Lassgård i rollistan finns en del nya namn som Anna Ulrika Ericsson som Sanna och Johannes Bah Kuhnke som TV-idolen Francke, som gör bra prestationer.

Den största och mest avgörande skillnaden är dock tempot Bergström berättar i. Det är högt och det är bra. Mycket ligger i den utmärkta klippningen av Nutley-veterangen Perry Schaffer, av Bergström har han fått en utmaning. Här är det snabba, stressade klipp i dialogscenerna och fina övergångar mellan de olika parallellhistorierna. Även om innehållet kan kännas banalt och förutsägbart hinner det aldrig bli tråkigt. Tvärtom, med det höga tempot finns det en bra nerv och underhållningsnivå genom hela filmen.