Krigets barn 2012

Komona är 12 år när rebellerna i det fransktalande hemlandet (någonstans på den afrikanska kontinenten) invaderar hennes by. De sätter ett gevär i handen på henne och beordrar henne rytandes att avfyra skott mot sin egen familj. och förkrossat trycker hon på avtryckaren och efter det blir inget sig likt; hon tränas till att bli en del av en industri av barnsoldater och får lära sig att döda tills döden är henne likgiltig. Hon matas med filmer om våld, heroiska historier om ledaren "Den stora tigern" och drogerna blir näringen för att överleva.

Hon blev 13 år, hon fyllde 14. Hon gavs hederstiteln "krigarhäxan" på grund av att hon på förhand kunde se var motståndarna, dvs. regeringens krigare, hållit hus. Hon våldtogs av en befälhavare. Hon blev gravid och födde ett barn som hon var oförmögen att älska.

Kim Nguyens rosade film är lika hemsk som vacker, berättad i både dur och moll med många gråzoner och utan någon tydlig polarisering mellan parterna vilket gör att den inte hamnar i farliga fallgropar som många krigsdraman tenderar att göra. Kärleken spirar till trots mellan henne och den jämngamla magikern som blir en pelare att luta sig tillbaka mot när minnen av de traumatiska händelserna blir för tunga. Tillsammans flyr de från gruppen men Komona slutar ändå inte plågas av föräldrarnas spöken som hemsöker henne varje natt.

Man sitter som klistrad framför skärmen, till stor del på grund av de unga huvudrollsinnehavarnas prestationer som bär hela filmen med en makalös kemi. Filmen redogör för ett brutalt öde, en flickas stulna år, och tangerar vanliga företeelser i tredje världen och omständigheterna kring ett inbördeskrig. Den är modig såväl som stark och får varje liten atom i kroppen att rubbas.