Det enda som egentligen är värre än en dålig skräckremake eller – uppföljare är en rysare som är så tom på idéer att den inte bara kopierar en känd film utan så många att man nästan tappar räkningen. Som ”Wish Upon”.

Charlize Theron beger sig till 80-talets Berlin och fortsätter sin metamorfos mot fullfjädrad actionstjärna i en neondränkt, ödesmättad och förförande film signerad ena halvan av ”John Wick”-duon.

Nästan femtio år efter att den första filmen i Apornas planet-serien såg dagens ljus – då Charlton Heston kraschlandade på jorden som aporna tagit över – stänger Matt Reeves boken för en vitaliserad b-filmstrilogi. En serie som trots en haltande final hör hemma i science fiction-filmens finrum.

Pingvinernas liv på en av världens mest ogästvänliga platser är en vacker och tänkvärd film för hela familjen.

Om du tålmodigt går och väntar på en film som ska popularisera ditt gamla favoritplagg pipkragen får du vänta ett tag till. Justin Chadwicks romantiska drama ”Tulpanfeber” med Alicia Vikander i huvudrollen är nämligen en ganska vissen historia.

Våldtäkt, misshandel, terror. Och så: en liten strimma ljus. En formidabel Elisabeth Moss visar oss en skräckinjagande framtid i vilken kristna fundamentalister har tvingat in hennes rollkaraktär i ett liv som barnafödande sexslav.

CGI-monster, häftiga monstertrucks och en fånleende pojkbandsgrabb i huvudrollen. Är man en mindre kräsen tioåring kan det låta som en dröm, men för de flesta blir det ett snabbt glömt äventyr med en outhärdlig huvudkaraktär och idéer stulna från andra filmer.

Med en mindre men hoppingivande insats i ”Captain America: Civil War” trädde Spider-Man äntligen fram i Marvels cinematiska universum. Tom Hollands pojkcharmiga Spidey var en bidragande faktor till att ”Spider-Man: Homecoming” snabbt hamnade på mångas listor över mest emotsedda filmer. Tack och lov är slutresultatet en ren fröjd. Jon Watts har inte bara fått fram den främsta upplagan av Spider-Man vi någonsin sett på vita duken, utan även en av årets mest underhållande filmer.

”Jordgubbslandet” är en vacker och oerhört berörande film om gästarbetare och deras vardag i ett fördomsfullt Sverige. Det här romantiska dramat ger oss en välbehövlig titt i självgodhetens spegel och fungerar som en nyttig, för att inte säga nödvändig, rannsakan av vårt svenska samhälle som resten av Europas goda samvete.

”Baby Driver” av britten Edgar Wright är en härlig romantisk kuppkomedi, som inte kanske är så himla rolig egentligen men desto mer laddad och fartfylld. Den innehåller massor av skön musik, bra skådisar och framförallt väldigt snabba bilar vilket underhåller absolut och kittlar dessutom nerven som går igång på fartfantasi.

Den före detta superskurken Gru löser numera brott och hans gula kumpaner hjälper något motvilligt till. Det är väl det upplägget som är det nya i denna tredje film om gänget, medan inget annat egentligen överraskar. ”Dumma mej 3” är smårolig och gulligt oförarglig även om jag kanske innerst inne hade önskat lite mer djupdykning i vissa relationer och karaktärer.

Det blir sannerligen ett säreget experiment då Bryan Fuller tar sig an Neil Gaimans roman ”American Gods”. Detta är en tv-serie som förmodligen inte tilltalar alla där ute, men att den är oerhört skickligt gjord och inte liknar någon annan tv-serie är det inte mycket att orda om!

”GLOW” är så mycket mer än ”endast” en serie om fribrottning, framförallt har den ett karaktärsgalleri och en skådespelarensamble att dö för! Kan Netflix ha hittat en själsfrände till deras ”Orange is the new Black”? Jag tror banne mig det.