”The Nile Hilton Incident” är något så pass ovanligt som en svenskregisserad internationell thriller av högsta klass, traditionell men ytterst kompetent noir och initierad samhällsskildring i samma lyxförpackning.

”Korparna” är en kompromisslös eländesskildring som ramar in en våldsamt skicklig huvudrollsprestation av Reine Brynolfsson med en stram berättarstil och ett foto som gör ont.

Steve Carell utmanar Emma Stone på en uppmärksammad tennismatch som ska besvara frågan: hör kvinnor hemma i sportvärlden? ”Battle of the Sexes” slår lite för lätta slag för att verkligen kännas, men har tillräckligt för att underhålla – och den här sanna historien kunde lika gärna utspela sig idag som 1973.

Titeln må dofta åttiotal och Jean-Claude Van Damme – bakom den döljer sig föga mer än en lättförglömlig spionthriller vars huvudkaraktär får Jason Bourne att framstå som en euforisk pratkvarn.

Från uppkäftiga ”Tangerine” till upplyftande ”The Florida Project”. Regissören Sean Baker bevisar att han är en ny indiefavorit att hålla ögonen på. Hans skildring av barnens sommar i ett nedgånget Florida-område är en av årets bästa filmer.

Kirsten Dunst spelar huvudrollen i den på förhand hypade konstfilmen ”Woodshock” av modesystrarna Kate och Laura Mulleavy. De två är världskända med sitt klädmärke Rodarte vilket kanske är förklaringen till att hela upplevelsen mer känns som ett fantasieggande stycke klädreklam gone way too long, än en egentlig film med någon typ av substans.

Detta är en förvånansvärt berörande dokumentärfilm om de två lysande komikerna Jim Carrey och Andy Kaufman. Filmen växlar mellan aldrig förr publicerat behind the scenes-material från inspelningen av Milos Formans film ”Man on The Moon” och djupsinniga intervjuer med Jim Carrey själv. Det är otroligt gripande, väldigt roligt emellanåt, men framförallt tänkvärt i efterhand.

Det franska kannibaldramat ”Raw” bjuder på sällsynt magstarkt innehåll, men hade gärna få vara lite mer well done.

Jake Gyllenhaal levererar ett starkt porträtt av Jeff Bauman, Boston-mannen som miste båda sina ben i maratondådet år 2013. ”Stronger” är en snyftare i Oscarsklass, med hjärtat på rätta stället.

Oscarsvinnaren Martin McDonagh har både skrivit och regisserat denna otroligt intensiva, smarta, starkt emotionella och sinnesrubbat underhållande film som får publiken att spontant applådera skrattande, för att stunden efter gråta högljutt. Det handlar om känslor som sorg, ilska och kärlek och med en ensemble ledd av en grym Frances McDormand kan det inte bli allt annat än helt jäkla rätt.

Lisa Langseth utforskar syskonkärlek och dödshjälp i sin första engelskspråkiga film. Med hjälp av fulgråtande Alicia Vikander och Eva Green ror hon hem en fin, lite långdragen men i slutändan ganska emotionell historia.

John Singleton har höga ambitioner när han återvänder till South central L.A. Platsen där hans oscarsbelönade debutfilm, ”Boyz n the Hood” (1991) utspelade sig. Han vill berätta om crackepidemins utbrott, och han vill göra det storartat. Tyvärr lyckas han inte.

”The Big Sick” är den sanna historien om hur ståuppkomikern och skådespelaren Kumail Nanjiani träffade sitt livs kärlek. Men vad som börjar som en romantisk komedi av klassiskt snitt visar sig snart vara mycket mer än så.

Hade filmen gjorts av fel regissör hade den kunnat få svenska titeln ”En trollkarl i ghettot”. Lyckligtvis har J.D. Dillard andra avsikter med sin debut, ett finstämt drama som undviker de värsta klyschorna inom film om afro-amerikanska ghettoungdomar.

Om du fortfarande inte är rädd för clowner kan du komma tillbaka när du har sett den nya filmatiseringen av Stephen Kings ”Det”. Andrés Muschiettis film är kul, välgjord och riktigt läskig!

Darren Aronofskys senaste film ”Mother!” har mottagits med både ris och ros vid premiären i Venedig, och tyvärr måste jag ställa mig bakom risarna. Detta är inte en bra film. Inte alls. Snarare är den både onödigt provokativ, pretentiös och dessutom väldigt jobbig att se på. Jag tror att ”Mother!” djupt därinne har något att säga, men istället drunknar alla potentiella budskap i våldsamma scener och ett oskarpt berättande.

Kathryn Bigelow berättar initierat om vad som skedde under ”The Algiers Motel Incident” 1967 – men bryr sig inte nämnvärt om den komplicerade kontexten eller de historiska förutsättningarna för vidrigheterna.