Detta är en av de vackraste och mest härliga kärlekshistorier som jag någonsin sett skildrad. ”Call Me By Your Name” är en otroligt fin film som med de mest självklara och okonstlade medel berättar det många gånger svåraste som finns i livet att uppleva – den första och hopplöst intensiva kärleken. Detta är så hejdlöst bra, så övertygande och helt enkelt ljuvligt att jag efteråt vill ställa mig upp och ropa ”bravo Luca, bravo”.

”Fifty Shades Darker” – släng dig i väggen. Årets sexigaste film heter ”Below Her Mouth”.

Aki Kaurismäki fortsätter att berätta starka och angelägna, men samtidigt relativt anspråkslösa berättelser på sitt sedvanligt nedtonade sätt. ”Ljus i natten” är hans senaste film, en väldigt gripande och fin skildring om den pågående flyktingkrisen och drömmar om ett nytt liv.

Tack vare framgångarna med ”Deadpool” får James Mangold och Hugh Jackman avsluta Wolverine-sagan med en film som vi fans har väntat på i 17 år. Titelkaraktären är grå och sliten, berättelsen är känslomässigt intim och det blodiga våldet är uppskruvat till max.

Damian Lewis och Paul Giamatti spelar inte endast skjortorna av varandra, utan även av tv-publiken, i detta rafflande finansvärldsdrama. Än en gång visar kabelkanalen Showtime att de inte är många steg efter konkurrenten HBO. (Recension av säsong 1.)

Många av oss blev positivt överraskade när den första ”John Wick”-filmen kom ut 2014. Vad som kunde ha blivit ännu en dussinrulle, visade sig istället vara förstklassig actionunderhållning för hela slanten. Uppföljaren har således haft en del förväntningar på sig, där snygga posters och lovade trailers fortsatt öka peppen. Tack och lov så sviker inte det andra kapitlet. Tvärtom. Det är adrenalinkick efter adrenalinkick, efter adrenalinkick… på bästa möjliga sätt!

”The Dinner” är en välspelad och intensiv psykologisk dramathriller som utspelar sig kring ett middagsbord. Det handlar om komplexa ämnen som tyvärr aldrig riktigt engagerar så mycket som jag hade hoppats. Dock är det från början spännande och dessutom väldigt intressant, även om jag inte helhjärtat känner med någon av karaktärerna.

Konstnären och gayikonen Tom of Finlands liv har blivit film, och hans resa från skottlinjen i vinterkriget till att bli en av gayvärldens största konstikoner är kittlande – lite synd bara att man inte kan säga det samma om filmatiseringen.

”A Cure for Wellness” är vacker, atmosfärisk och stundtals genuint obehaglig – men knappast botemedlet för en trött genre.

”The Party” är en många sätt ganska klassisk fars i modern tappning. Det är sanslöst roligt, hela tiden med viss svärta och dessutom otroligt välspelat. Detta är verkligen en kollektivt briljant bedrift och de fantastiska skådespelarna ger med största bravur liv till Sally Potters rappa manus, under sylvass regi av henne själv.

Matt Damon hyrs in för att sälja biljetter både här och i Asien, och med en kompetent regissör vid rodret hade det kunnat bli riktigt spännande. Dessvärre är ”The Great Wall” för klyschig, för ful, och för korkad för att underhålla på riktigt.

Om kultfilmen ”Trainspotting” kan liknas vid en rejäl fyllefest, är den sena uppföljaren ”T2″ ångesthuvudvärken dagen efter. Danny Boyle har samlat hela gänget 20 år senare, för en lugnare film med några tillbakablickar för mycket. Efterlängtad av fans – men någon ny kultrulle är det inte tal om.

”Fences” är ett mångfacetterat drama, och en av årets filmer som absolut inte får missas! Skådespelarprestationerna är en njutning att se, men så är filmen också regisserad av flerfaldigt Oscars-, Tony-, och Golden Globe-vinnande Denzel Washington. Han spelar även huvudrollen som sophämtaren Troy Maxson i det segregerade 50-talets USA.

”The Space Between Us” är påkostad men banal, och brutalt sentimental nästan hela tiden. I den här rymden påträffas väldigt lite intelligent liv.

David Brent från mockumentärserien ”The Office” är tillbaka! Drygt 13 år har gått sedan den brittiska kultserien tackade för sig. ”Life on the Road” kanske lämnar en del att önska, men i slutändan är det inget annat än en gåva till fansen.

Med ”Queen of Katwe” har Disney satt tänderna i en afrikansk version av deras tacksamt klassiska Askungen-saga. Baserad på den sanna historien om schacksnillet Phiona och hur ett brädspel tog henne från Ugandas tragiska slum till dess finaste salonger, är det lite av ett lyckopiller som faller på sin egen klyschighet.

”Fifty Shades Darker” är den andra filmen i denna erotiska saga för vuxna kvinnor som aldrig släppt drömmen om en fager Disney-prins. Förutom att prinsen är Seattles mest eftertraktade ungkarl, med hunkig kropp, trasig själ och kinky begär. Och vad jag minns gick Askungen aldrig på bal utan trosor.