Joachim Trier är tveklöst en av Norges – kanske till och med Skandinaviens – mest intressanta regissörer som verkar just nu. Med sina stilistiskt avskalade och emotionellt närgångna berättelser om vuxenlivets stundande allvarlighet i ”Reprise” och ”Oslo, 31 augusti” slog han an en sträng som sällan träffas lika säkert inom den nordiska filmrörelsen. För två år sedan försökte han sig på att göra detsamma på andra sidan Atlanten med sin engelskspråkiga debut ”Louder Than Bombs” som tyvärr inte hade någon större sprängkraft, om än kändes som ett behövligt steg i hans utveckling. Att han nu återvänt till hemlandet Norge känns därmed kittlande – inte minst då det är hans första film med en kvinnlig protagonist.
I ”Thelma” får vi följa den unga kvinnan med samma namn som efter att ha vuxit upp med sina strikt religiösa föräldrar i en liten by på norska västkusten nu ska börja studera på universitetet inne i Oslo. Väl där öppnar sig en ny värld – och med det nya känslor. Hennes inträde i den ”riktiga” världen triggar också en rad märkliga, återkommande anfall som läkarna inte hittar någon orsak till. Men när Thelma börjar koppla ihop sina anfall med andra händelser väcks något mystiskt i henne som släpper lös såväl nya krafter som mörka minnen från det förflutna.
Där Triers tidigare filmer tenderat att vara vardagliga och jordnära tenderar ”Thelma” istället att luta sig mer åt genrefilmshållet med skräckfilmselement som anspelar på det övernaturliga. Utan att gå in på detaljer så är krafterna som Thelma upptäcker hos sig själv åt det telekinetiska slaget och tankarna går osökt åt Stephen Kings rysarklassiker ”Carrie”. Likt denna får vi följa tonårstjejen fostrad av strängt religiösa föräldrar vars omvärld triggar hennes minst sagt speciella förmågor. Trier gör en intressant, modern tolkning av Kings original – och bjuder på en del scener som får grisblodet att kännas som mellanmjölk.
Trier med sina tidigare så starkt karaktärsdrivna filmer spelar här mycket mer på det estetiska med filmmediet. Även om grunden i sig är starkt karaktärsdriven – och huvudrollsinnehavaren Eili Harboe gör en fenomenal insats som den instabila Thelma – så leker Trier mer med det visuella än tidigare för att skapa en skrämmande och fängslande värld. Såväl ljud- som bilvärld är konstruerad för att få oss att känna så starkt obehag som möjligt.
Tyvärr känns Triers mörka skräckdrama dock en aning spretigt. Idéerna är många – men dessvärre inte särskilt originella och oftast alltför ojämna. Fallosbilderna av ormar som tränger in i munnar och flertalet sensuella scener mellan Thelma och hennes kärleksintresse Anja känns omotiverade och gubbsnuskigt inspirerade av hans danska släkting Lars von Trier.
”Thelma” hade kunnat slå så mycket hårdare om Trier dök djupare in i Thelmas psyke och bjöd på lite mer intressanta frågeställningar. Det saknas ett fokus och tempo som hade kunnat göra den bra psykologiska skräckdrama till ett fantastiskt sådant. På det stora hela är dock ”Thelma” ett sevärt skräckdrama med ursnyggt foto och förförande stämning.
