Regissören Kathryn Bigelow är tillbaka efter nästan tio år av tystnad. Hennes ”A House of Dynamite” kommer med en ödesmättad varning redan i sin tagline ”Not if. When” och på den vägen är det. Filmen bygger upp en tryckande stämning, som lämnar åskådaren andfådd och omtumlad. Och jag vet inte om jag ännu, helt har hämtat mig.
En kärnvapenmissil är på väg mot USA. Inget vet vem som är avsändare men man vet att det är 18 minuter till nedslag i Chicago. Det är premissen som leder till en kedja av beslut där varje sekund kan avgöra miljarder människors öde.
Bigelow låter oss följa händelseutvecklingen ur tre sammanflätade, perspektiv och miljöer. Den första akten utspelas under den mest kritiska fasen när informationen om vad som är på väg att hända når underrättelsetjänst och militär. De kontaktar presidenten som senare i andra akten och tredje akten måste fundera kring och ta beslut om eventuell vedergällning.
Mänsklig synvinkel på kris och panik
Manuset består av många ord och ännu mer siffror, och viss jargong flyger onekligen över mitt huvud. Jag förstår inte exakt allt som sägs, men att det sägs skapar ändå inledningsvis en sorts illusion av kontroll. Oroväckande snart står det dock klart att under fullskalig katastrof kryper kontrollen raskt till korset och ersätts av ett kaos.
Insikten om ett definitivt slut på världen som vi känner den lockar fram rädsla även hos många av dem som är utbildade i att hålla lugnet under press. Det här är en film om just den mänskliga aspekten av kris och panik, och den visar hur egentligen ingen människa, i ett sådant läge, är mer än bara just det – en människa.
Bigelow använder improviserade ögonblick och tillsynes löst strukturerade scener för att skapa en känsla av realism, snarare än att forcera narrativet. Hennes regi skapar en galopperande intensitet dom förstärks av hastiga kamerarörelser och ett pulserande ljudlandskap. Trots kall och institutionell miljö låter hon karaktärernas inre konflikter, som tvivel och bräcklighet stå i centrum. Hon laddar de sterila kontrollrummen med energi genom täta kompositioner och abrupta inzoomningar.
Suveräna rolltolkningar
Idris Elba kliver inte in i bild förrän efter halva filmen. Han spelar USA:s president och har helt klart inte inspirerats av den sittande. Istället gestaltar Elba en lugn, beslutsam och mänsklig ledare som under extrem press ska fatta svåra beslut. Hans väl avvägda närvaro pendlar mellan trygghetsskapande auktoritet och stilla panik i blicken. Mimiken och rösten vittnar om ett inre tvivel över ansvaret, vilket gör hans potus både trovärdig och empatiskt engagerande.
Som Olivia Walker ser vi Rebecca Ferguson. En kvinna och en mamma, som kommer ha sin värsta dag på jobbet när hon kliver in genom säkerhetsdörrarna. Walker är vakthavande officer i ett så kallat ”situation room”. Ett högprioriterat rum för ledningen av ett land, vid samordning och samling under kriser.
Ferguson balanserar kylig professionalism med varm humanitet och gör sin karaktär till mer än ett funktionellt kugghjul i krismaskineriet. Hon förmedlar beslutsamhet, men också frustration med små gester som bär mycket av spänningen som förs över till oss i publiken.
Andra minnesvärda karaktärer spelas av bland andra Jared Harris, Gabriel Basso och Greta Lee.
Teknisk fulländning
Fotot är centralt för händelseutvecklingens intensiva framfart. De många kamerorna går nära inpå, är på alerten och ständigt attackerande från alla håll. Klippningen är tajt på ett sätt som förstärker den syrefattiga klaustrofobin i rummet, men också i situationen.
Scenografi och ljussättning framhäver den torra teknologiska miljön, medan musikens systematiska dån pulserar i hela min kropp. Det är stressande och så intensivt att jag knappt kan andas. Bigelow lyckas svepa med oss in i de där ödesdigra sista minuterna av lugnet (nåja) före stormen. Hon tar sig an vår kollektiva ångest och bottenlösa rädsla för att förlora den trygghet många av oss ofta tar för given.
I filmen finns ingen tydlig angripare, vilket gör det hela, om möjligt, ännu mer skrämmande. Vi vet ju att det sitter klåfingriga galningar vid makten både här och var, och att någon av dem skulle slinta med fingret känns inte helt otroligt.
Slutet är inget jag tänker gå närmare in på, men jag kan säga så mycket att när den väl kommer, så blir jag helt perplex. Nästan två timmar har gått och det känns som max en. Mycket vill som bekant ha mer, och jag kan väl åtminstone få drömma om att detta skulle vara piloten till en längre serie på temat.
”A House of Dynamite” är ett både hjärtskärande och oroande tidsdokument om ett samtida hot. Filmen bjuder på en nervkittlande skildring av ett högst relaterbart scenario och är ögonöppnande, även om den oförsonligt lämnar sin publik med en obekväm känsla av hopplöshet.
Snabbfakta: A House of Dynamite
- Regi: Kathryn Bigelow
- Skådespelare: Rebecca Ferguson, Idris Elba, Greta Lee, Gabriel Basso, Willa Fitzgerald
- Genre: Dramathriller
- Speltid: 112 minuter
- Premiär: 10 oktober 2025
- Finns på: Netflix
- MovieZines betyg: 5/5
