Medan alla pratar om ”Disclosure Day” har jag just sett om ”A.I. Artificiell intelligens” som fyller 25 i sommar. Den är ursnygg och fängslande. En futuristisk och samtidigt tidlös Pinocchio-berättelse som fortfarande lyckas beröra mig efter alla år. Här är Steven Spielberg i sitt esse, med ena foten i sci-fi-genren och den andra i sagornas värld.
I många science fiction-berättelser är robotar och AI ett hot. Här möter vi istället en robotpojke som bara vill bli älskad av sin nya, mänskliga mamma. Paret Henry och Monica sörjer sin son som ligger i koma, och med vetskapen om att han kanske aldrig vaknar upp igen, går de med på att testa en ny prototyp – ett artificiellt barn får flytta in i deras hus.
När ”David” väl blivit aktiverad och programmerad vill han inget hellre än att vara till lags. Men snart blir det problematiskt. Parets son Martin återfår mirakulöst sitt medvetande, och David kastas ut som någon begagnad kaffekokare. Det blir bara början på en resa där han med ett barns naiva ögon får uppleva den stora hotfulla världen.
Kubricks passionsprojekt gick i arv till Spielberg
Mästerregissören Stanley Kubrick hade suttit på filmrättigheterna sedan 1970-talet, men inte lyckats få till en film. Det sägs att han ville vänta på tillräckligt bra datorgrafik, eftersom inget barn skulle kunna spela David tillräckligt trovärdigt. Då hade han inte träffat Haley Joel Osment.
Pojken som bara ett par år tidigare såg spöken och slog igenom i ”Sjätte sinnet” är i Spielbergs regi klockren för huvudrollen. Det är nästan magiskt hur de lyckas få tittaren att känna sympati för en android – eller snarare, hur de lyckas övertyga att han faktiskt är en maskin.
Senare i filmen dyker Jude Law upp som en dansande gigolo, och vi får även se hur skrotade hushållsrobotar slaktas som underhållning på cirkus. Nämnde jag att aliens dyker upp? Spielberg älskar sina aliens. Epilogen är lite lång och flummig, men jag kan leva med det.
”AI” är en film med stort hjärta
AI har länge varit en fascination och inspiration för sci-fi-författare och för filmskapare. Idag är AI verkligen en del av våra liv och vår vardag. Därför blir det extra intressant att se tillbaka på hur en film som ”A.I. Artificiell intelligens” tacklade temat. Spielberg var dock inte fullt så intresserad av att bygga en trovärdig framtidsvision som att berätta en riktigt bra historia om mänsklighet, ensamhet och kärlek, och det lyckas han med.
Som coming-of-age-berättelse om en robot som vill bli en riktig pojke är filmen något unikt i sin genre. Det här är sci-fi med ett stort hjärta, mekaniskt eller inte, som vet precis hur man spelar på alla känslosträngar.
Hantverket är såklart på högsta nivå med urläckra miljlöer, snyggt foto där film noir-ljus möter neonvärld. Såväl de snygga specialeffekterna som John Williams mäktiga musik nominerades till Oscars.
Samtidigt har inte allt åldrats väl… Redan år 2001 borde man kunna förutspå att information skulle finnas lättillgänglig för alla, överallt. Men istället för att rådfråga internet går karaktärerna till Dr. Know (med röst av Robin Williams!), en 3D-animerad professors-figur som bor i något slags digitalt bibliotek och kan svara på allt. Man betalar dock per fråga och måste formulera den rätt för att inte bli blåst. Ett udda inslag som gör att filmen känns onödigt daterad, men på något vis är det också en del av charmen med ”A.I. Artificiell intelligens”…
Filmen finns att streama på SkyShowtime.
Läs också: 10 underskattade Steven Spielberg-filmer vi borde prata mer om
Läs också: 34 filmer på 50 år – kolla in den här snygga hyllningen till Steven Spielbergs karriär