Steven Spielberg har genom årtionden blivit en av filmvärldens mest ikoniska regissörer och ett namn som även den minst insatta känner till.
Han associeras ofta med megasuccéer och blockbusters som ”Hajen”, ”Jurassic Park” och Indiana Jones-filmerna.
Nu återvänder han dessutom till science fiction-genren med ”Disclosure Day”, som redan kallats ”hans bästa film på 20 år”.
I skuggan av dessa finns dock flera filmer som är minst lika ambitiösa – och ibland mer komplexa – utan att ha fått samma kulturella genomslag.
Här är tio sevärda och underskattade Spielberg-filmer som förtjänar att upptäckas eller återupptäckas.
10. Sugarland Express (1974)
Regissörens långfilmsdebut är en annorlunda, melankolisk roadmovie baserad på verkliga – och skruvade – händelser.
Den följer en kvinna (Goldie Hawn) som hjälper sin man (William Atherton, ”Die Hard”) att rymma från fängelset så de kan återfå sitt barn från fosterföräldrar.
När de flyr genom Texas tar de en polis (Michael Sacks) som gisslan och följs snart av både polis, nyheter och civilpersoner.
Filmen visar tidigt Spielbergs känsla för både tempo – inte minst i de många, vilda biljakterna – och empati, för trasiga rollfigurer med sina fel och brister.
Filmen blev ingen framgång på bio, och även om den visade prov på Spielbergs talang överskuggades den snabbt av genombrottet med ”Hajen” året därpå.
Det är dock en underskattad pärla väl värd en titt, inte bara för att vi får en tidig känsla av regissörens påtagliga talang och stil.
Men även för hur han använde sig av Oscarsvinnaren Hawns charm innan hon på allvar etablerades som Hollywoods favorit-blondin. Den svenska återutgåvan döptes till och med till ”Tjejen som spelade högt”.
9. Stora vänliga jätten (2016)
Kombinationen Spielberg och Roald Dahl framstår kanske inte som självklar på pappret men att förvandla den egendomlige författarens berättelse om en vänlig jätte passade egentligen Hollywood-jätten utmärkt.
Hans värme och hjärta är självklart närvarande i historien om en föräldralös flicka (Ruby Barnhill) som kidnappas av en äldre jätte (Mark Rylance), varpå en vänskap utvecklas.
Efter år av mer sofistikerad vuxenfilm så var det extra fint att se Spielberg återvända till oskuldsfull familjefilm och även påkostade specialeffekter.
Men vad som kan avfärdas som lättsamt äventyr för barn handlar också om ensamhet och att finna oväntad vänskap i en värld som glömmer bort de som inte passar in.
Vissa kritiker menade att Spielberg berövat förlagan från dess mörkare element och en frånvarande publik resulterade i en av filmskaparens ovanliga floppar.
Men det är en typiskt ambitiös för regissören och charmig film som där andra effektfulla filmer drunknar i CGI här med imponerande motion capture lyckas skapa häftiga varelser från fantasins svindlande värld.
Dessa effekter tillsammans med en oemotståndlig insats av Rylance – en av Spielbergs bästa, moderna parhästar – ger oss både en älskvärd filmkaraktär och ett stämningsfullt filmäventyr.
8. Spionernas bro (2015)
Mer verklighetsbaserat, denna utspelas under kalla kriget och följer advokaten James B. Donovan (Tom Hanks) när han får i uppdrag att försvara Rudolf Abel (Mark Rylance), som misstänks för att vara sovjetisk spion.
När en amerikansk pilot tillfångatas av de sovjetiska myndigheterna efter att hans spaningsplan skjutits ner, kallas Donovan för att organisera en utväxling på bron Glienicker Brücke i Berlin.
En gammeldags, återhållsam spionthriller om moral, diplomati och rättssäkerhet där Spielbergs starka regi matchas av Matt Charman och bröderna Coens smarta manus.
Men det är speciellt skådespelarna som bidrar till att ge liv åt historien. Den alltid sevärda Hanks har alltid lyckats skapa filmmagi tillsammans med Spielberg.
Även Amy Ryan, Alan Alda och Jesse Plemons är pålitliga namn men det är framför allt Rylances Oscarsbelönade, välförtjänta genombrottsroll som lyfter filmen.
En kompetent, tekniskt perfekt film som nominerades till sex Oscars, för bland annat bästa film och Thomas Newmans finstämda musik.
Den spelade även cirka 165 miljoner dollar globalt (på en 40 miljoners budget) men nämns trots detta sällan bland regissörens andra, mer kända historiska dramer.
Underskattningen ligger i dess subtilitet – Spielberg skalar bort spektakel och bygger i stället ett lågmält moraliskt resonemang om rättvisa under kalla kriget.
7. Solens rike (1987)
Episkt krigsdrama om en brittisk pojke i Shanghai under andra världskriget som efter att ha förlorat sina föräldrar hamnar i interneringslägret Lunghua där han kämpar för att överleva sjukdomar och svält.
En visuellt slående krigsfilm som träffsäkert skildrar hur oskuldsfull barndom kolliderar med brutal historisk verklighet.
Den introducerade även publiken för en ung Christian Bale i en av de mest imponerande barnrollsprestationerna i Spielbergs karriär.
Han backas upp av stabila birollsinnehavare som John Malkovich, Miranda Richardson, Joe Pantoliano och en ung Ben Stiller.
Den blev inte den kommersiella framgång man hoppats på och hamnar ofta i skuggan av Spielbergs andra krigsfilmer, som ”Schindler’s List” och ”Rädda menige Ryan”.
Den är likväl värd att uppmärksammas för sin storslagna krigsskildring med barnperspektiv och existentiell ensamhet på ett sätt som känns ovanligt rått för Spielberg.
6. Purpurfärgen (1985)
Spielberg är för många kanske främst känd för högljudd action med stora effekter och stjärnor som Harrison Ford och Tom Cruise.
Därför är detta medryckande drama om rasism, trauma, kön och överlevnad i amerikanska södern en av hans mer nämnvärda, ovanliga – och bästa – filmer.
Även Whoopi Goldberg rör sig med sin nedtonade, seriösa genombrottsroll i en för henne ovanlig genre och tillsammans skapar duon både hjärteknipande och hoppfull filmmagi.
Hon spelar den ständigt utsatta fula ankungen Celie Harris som under tidigt 1900-tal upplever både våldtäkt, misshandel, fattigdom och rasism men upptäcker även feminism och kärlek.
Många kritiker undrade om Spielberg kunde göra Alice Walkers Pulitzerprisbelönade roman rättvisa, men han tystade snabbt skeptikerna med tanke på resultatet.
Men trots elva Oscarsnomineringar (men ingen vinst!) och intäkter på nästan 100 miljoner dollar (på en 15 miljoners budget) är det en film publiken – speciellt den vita – alltför sällan pratar om.
En lika gripande som inspirerande film där både svarta och kvinnliga karaktärer lyfts upp och fördjupas utan manipulerande melankoli – något kanske inte helt vanligt i Spielbergs CV…
5. The Post (2017)
Mer verklighetsbaserat och politiskt samt ännu ett fint exempel på hur Spielberg kan skildra verkliga händelser, i detta fall publiceringen av Pentagon-pappren som visade att den amerikanska regeringen hade vilselett allmänheten om Vietnamkriget och fortsatte att skicka soldater trots svidande förluster.
Här följer vi tidningsägaren Katharine Graham (Meryl Streep) och chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks) när de ställs inför valet att publicera de hemliga dokumenten.
Drömteamet Streep och Hanks resulterade inte oväntat i positiva recensioner, två Oscarsnomineringar och intäkter på över 170 miljoner dollar.
Trots framgångarna hamnar den ofta i skuggan av Spielbergs andra storverk samt liknande journalistiska thrillers, inte minst ”Alla presidentens män”.
Det är oavsett en effektiv kombination av spänning, starka skådespelarinsatser och viktiga frågor om pressfrihet, makt och demokrati som känns än mer relevanta i dag.
Spielberg levererar en snabb, elegant och politiskt relevant film där de två stjärnorna får lysa med ypperligt stöd av sevärda namn som Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood, Carrie Coon och Alison Brie.
4. München (2005)
Spielberg har ofta skildrat verkliga historier med stadig hand och denna mörka och komplexa thriller om vedergällningen efter OS-massakern 1972 är inget undantag.
Vi följer en grupp Mossad-agenter som reser runt i Europa för att leta upp – och avrätta – de ansvariga bakom morden på de israeliska idrottsmännen.
Med ett lika ärligt som mänskligt perspektiv utforskar filmen våldets och terrorismens psykologiska pris utan att servera några enkla svar.
En av Spielbergs mest vuxna och moraliskt laddade verk där han påminner oss om hur han skickligt kan skapa intensiv spänning utan stora specialeffekter eller filmstjärnor.
Han har själv berättat om svårigheterna att berätta en sådan känslig historia och hur han visste att han skulle förlora vänner på grund av det.
Filmen stärks ytterligare av en utmärkt internationell ensemble som inkluderar Eric Bana (i sin bästa huvudroll), Daniel Craig (innan Bond), Geoffrey Rush, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz (”Amelie från Montmartre”) och (i en liten men minnesvärd roll) vår svenska Lisa Werlinder.
Sedan är den högst relevant som koppling till Palestina-debatten då Spielberg även ger terroristerna en röst i en berättelse om skuld och identitetskris i en politiskt laddad spiral.
3. Hook (1991)
Den ökända fortsättningen på J.M. Barries berättelser om Peter Pan vars misslyckande fick hela världens Spielberg-fans att ifrågasätta hur han med detta koncept – och ensemble – inte rodde det i land.
Filmen blev inte oväntat en kommersiell framgång med intäkter på över 300 miljoner dollar
Men med tiden har äventyret om vuxna Peters (Robin Williams) återkomst till Landet Ingenstans blivit en välförtjänt kultklassiker och med dagens ögon utan förväntningar är det en kittlande, kreativ fantasi.
Spielberg utforskar lekfullt temat om den förlorade barndomen med fantasirik scenografi, känslomässigt djup och tidlöst budskap om familj, fantasi och att bevara barnet inom sig.
Ensemblen är dessutom en av 1990-talets mest träffsäkra. Williams är inte oväntat perfekt som en Peter som långsamt hittar tillbaka till sin ursprungliga persona, väl matchad av Dustin Hoffmans kapten Krok.
Bob Hoskins som Smee, Julia Roberts som Tingeling och Maggie Smith som en äldre Wendy Darling. Till och med Glenn Close har en kul cameo som skäggig pirat.
2. Amistad (1997)
Få filmregissörer kan likt Spielberg släppa två filmer samma år inom så olika genrer. 1997 släppte han först den efterlängtade kioskvältaren ”The Lost World: Jurassic Park”.
Några månader senare kom historiskt dramat baserat på den sanna historien om nyfångade afrikanska slavar som gjorde uppror mot sina slavhandlare på båten La Amistad.
När slavarna grips och ställs inför rätta i USA måste domstolen avgöra om de ska betraktas som egendom eller som fria människor som olagligt förts bort från Västafrika.
En absurd frågeställning med dagens ögon men då politiskt brännhet eftersom sydstaterna såg slaveri som deras viktigaste näring och ansåg att frigivande kunde leda till framtida inbördeskrig.
Ett tungt, dialogdrivet men desto mer fascinerande och gripande rättsdrama om juridik, moral och mänskliga rättigheter i en mer akademisk ton än vad Spielberg-publiken är vana vid.
Trots stjärnor som Morgan Freeman, Anthony Hopkins, Matthew McConaughey och vår egen Stellan Skarsgård blev den ingen publiksuccé.
Kritikerna var snällare och den nominerades till fyra Oscars (bland annat för Hopkins porträtt av John Quincy Adams) men vann inga.
Speciellt i scenerna från båten vägrar Spielberg modigt förmildrande iscensättning och visar ärligt och brutalt de omänskliga situationerna som slavarna upplevde.
Men trots en rad stjärnor och välbekanta karaktärsskådespelare i rättegångsdelen så är det Djimon Hounsou, i sin genombrottsroll, som stjäl hela filmen.
En fantastisk insats som engagerar även den mest cyniska tittaren och påminner om vilken kompetent skådespelarregissör Spielberg är i mänskliga berättelser.
1. Always (1989)
Spielberg är knappast känd för romantiska dramer eller nyinspelningar av andra filmer, och vid sidan av ”Indiana Jones och det sista korståget””” gjorde han denna remake av Spencer Tracy-klassikern ”Hjältar dö aldrig” (1943).
Han återförenades även med sin ”Hajen”-stjärna Richard Dreyfuss som spelar piloten Pete, med uppdraget att vattenbomba skogsbränder.
Efter att Pete omkommer i en olycka återvänder han som skyddsängel åt en ung, aspirerande pilot (Brad Johnson) med känslor för Petes sörjande flickvän (Holly Hunter).
Spielbergs sentimentala sida och ambition att injicera övernaturliga element i romcom-genren uppskattades varken av kritiker eller publik, och resultat var en av hans karriärs svagaste intäkter.
Men det är fortfarande ett mysigt och underhållande fantasy-äventyr med hjärtat på rätta stället och med en glimt i ögat som saknades i den liknande ”Ghost” från året därefter.
Dessutom med en sympatisk ensemble som får lysa, med en speciellt påtaglig kemi mellan Dreyfuss och Hunter (något som utnyttjades ytterligare i Lasse Hallströms Hollywood-debut ”Once Around”).
John Goodman är också pålitligt fin som Petes kollega och bästa vän. Audrey Hepburn, i sin sista filmroll, bidrar med lite extra stjärnglans som Petes vägledande ängel.
Läs också: Visste du att… Steven Spielberg gjorde sin första UFO-film redan som 17-åring
Läs också: Tittare utser 1980-talets sämsta filmer – ettan fick Spielberg att ta fram vapen